Ett visst problem vållar även undervisningsmateriel. Färgtryck i läroböcker – i diagram eller för att ange vissa fakta – har blivit vanligt. Likaledes overheads, med text i brokiga färger, som kan verka ytterligt förvirrande på en anomal. Pedagogen bör undvika att enbart hänvisa till färger, i sina instruktioner.

 Att omedvetna lärare kunnat göra livet surt för en färganomal elev hör nog tyvärr till alldagligheter. Snyder (1973) berättar: "Min kindergartenlärarinna drillade oss i att benämna färger. Min oförmåga att lära mig namnen på färgerna gjorde henne missbelåten och gjorde mig ängslig och gav mig känslan av att vara annorlunda än de andra barnen. Efter avsevärda ansträngningar att få mig att lära mig färger, gav min lärarinna upp, med bestörtning."

 Julia Sewell (1983) anger ett antal riktlinjer för vad man i pedagogiska sammanhang bör tänka på, med hänsyn till eventuella färgdefekta bland eleverna, om man vill använda färger i tydliggörande syfte:

 ‑ undvik att ha en stor mängd färger, nyanser, kulörtoner, utan låt det räcka med några standardkulörer. Undvik ljusa pastellfärger.

 ‑ Kritor skall alltid ha en färgbeteckning på sig, så att den färgsvage har möjlighet att välja krita (eller färgpenna) med ledning av  beteckningen.

 ‑ uppmuntra den färgsvage att rådfråga en kamrat, om han känner sig   osäker. Det är något som en färgsvag har glädje av att tillägna sig vanan att komma sig för med att göra.

 ‑ En röd och en grön färgfolie kan vara ett användbart hjälpmedel för den färgblinde, i situationer när han får svårighet att identifera en färg.

 Summering av synpunkter från Fletcher & Voke samt Jo Ann Kinney et al. (1979)

 I det industrialiserade samhället spelar användandet av färg stor roll. Detta inte bara estetiskt, med därav följande kommersiella aspekter, utan även därför att färgkodning är en effektiv och tilltalande metod att underlätta identifikation och snabbt förmedla information. Kräsna konsumenter ställer också relativt höga krav på färgnyanser, reproducerbarhet, överensstämmelser, så att toleranserna måste sättas snävt i många produktionssammanhang. Visuell kontroll måste fungera väl.

Karakteristiskt nog handlar en av de första kända beskrivningarna av färgblindhet om en skomakares svårighet att särskilja färger (J G Huddart's notis i Philosophical Transactions of the Royal Society 1777). Att se skillnad på svart och brun skokräm är något som anomala brukar säga sig ha svårigheter med.

Allt fler yrken innefattar uppgifter som kräver ett fullgott färgsende. Därmed inte sagt att den färganomale måste utestängas från en mängd yrken, men båda han själv och arbetsledare behöver vara uppmärksamma på att det kan finnas moment som han har svårigheter med. I många fall kan man undvika problem genom att information ges både med färgkoder och andra koder parallellt. Det kan vara till fördel även för normalseende. Men i den mån det ställer sig opraktiskt, eller snarast försvårar för normalseende, är det ett orimligt krav. Tänker man efter är det en överväldigande mängd sammanhang i vårt moderna färgälskande och tekniskt precisa samhälle där färgseende krävs och normalt färgseende tas för givet. Den färgblinde måste nog dessvärre alltid vara på sin vakt, inställd på att hamna i situationer där han riskerar att göra fel på grund av sin (vanligen hemlighållna) svårighet. De som säger sig icke ha problem är, enligt psykiatrikern Noel Bradley, offer för ett lätt självbedrägeri: man blir aldrig kvitt problemet; fortlöpande dyker alltid upp situationer upp där man besväras av sitt handikapp – det torde inte vara något att göra åt den saken.

Frågan om de färgblindas lämplighet för vissa yrken har mycket debatterats under de senaste hundra åren. Det var framför allt vissa trafikolyckor, troligtvis förorsakade av färgblindhet, som väckte uppmärksamhet. Den svenske läkaren Fritjof Holmgren var en av de första som tog upp denna debatt och utvecklade ett färgseendetest baserat på garndockor. Därefter har debatten böljat fram och tillbaks. Somliga har menat att det vore orimligt att ställa för stränga krav. Alla gör sina misstag – nonchalanta normalseende oftare än noggranna anomala. Mot det står resenärers rätt att kräva maximal säkerhet på flyg, tåg och båtar.

Den privata biltrafiken kan inte underkastas samma rigorösa krav. Där måste man i stället anpassa trafiksystemet, signaler och anvisningar så att de går att läsa även för färgblinda, eftersom dessa trots allt utgör en så stor grupp av befolkningen, dessutom personer som inte på annat sätt har några svårigheter som bilförare.

Bemödandena att finna på test som skiljer mellan "pålitliga" och "opålitliga" i fråga om färgseende, har visat att det är svårare än man velat tro. I synnerhet anomalt trikromatiskt färgseende kan yttra sig på mångfaldiga vis, alltefter individen. Det har visat sig  att vissa färguppgifter kan utföras med lätthet av somliga anomala trikromater och vara svåra eller omöjliga för andra.

Därför har speciella undersökningar utförts,  med nära anknytning till praktiska uppgifter. Exempelvis att sortera färgkodade elektroniska kompo-nenter; identifikation och reaktionstid för trafiksignaler. En undersökning ledd av Jo Ann Kinney vid Naval Submarine Research Lab i USA (1979) gjordes så realistiskt som möjligt. Försökspersonerna stod vid stranden, en mörk natt utan månsken, och fick rapportera i vad mån de såg – och i så fall vilken färg: vit, grön eller röd – signallampor som tändes i 10 sek på patrullbåtar som låg förankrade på en, två resp. tre sjömils avstånd från kusten. De färgfilter som användes hade valts för att motsvara förekom-mande lanternor inom flotta och handelsflotta över hela världen. I synnerhet det gröna kan i praktiken, desssvärre, variera avsevärt mellan gulgrönt och blågrönt.

Ljuset var svagt, källan punktformig, avståndet obestämbart, bakgrunden mörk, sikten mycket god.  Under de förhållandena gjorde även normalseende vissa misstag, framför allt genom att helt enkelt inte observera en svag lanterna. Färganomala gjorde emellertid avsevärt fler misstag, framför allt förväxlades grönt och vitt ljus. (En viss blågrön nyans ser ju vit ut; ligger på förväxlingslinjen genom vitpunkten.) Grönsvaga kunde få för sig att kalla röda signlare för gröna eller vita; rödsvaga såg ofta överhuvud taget inte den röda.

Å andra sidan var det faktiskt så att en hel del av de färgblinda gjorde färre misstag än de sämsta normalseeende. Dessvärre var dessa olikheter inte något som man kunnat förutsäga av det batteri av sedvanliga färgseendetester som samtliga deltagare genomgått.

Men varför skall man ha färgsignaler? Varför inte vitt ljus, helt enkelt? Undersökningar visar att den normalseende reagerar snabbare och säkrare på färgade ljussignaler. Snabbast på rött, därnäst kommer grönt, sedan gult. Rött syns också bäst vid låg ljusstyrka. Från början använde man semafor vid järnvägsspåret: horisontellt sade den "stopp", vertikal sade den "allt klart". Sedermera övergick man till ljussignaler, med rött för "stopp" och vitt för "klart". Vitt byttes snart mot grönt, till undvikande av förväxling med vanliga lampor, som kan befinna sig i närheten av spåret.

Orange är den färg som syns bäst på håll. Blått – som visserligen används på utryckningsfordon – är dålig som färg på ljussignaler, av två skäl: dels för att man tenderar att vara blåblind i fovea centralis, vilket gör att blå signaler inte upptäcks om de är små; dels finns en viss risk att det förväxlas med vitt; dels sprids det kortvågiga ljuset i dis och töcken; gult och rött håller sig mer koncentrerat, tränger längre. Ytterligare en nackdel med blått är att det fordrar kraftig filtrering av glödlampsljus för att få tillräcklig mättnad, och följaktligen har dåligt ljusutbyte. Men, som sagt, vad som är bäst för den normalseende är det tyvärr icke för den färgdefekte. För honom är förväxlingsrisken mellan rött, gult, orange, respektive mellan grönt och vitt, ett definitivt faktum. Blågröna signaler klarar han bättre än gulgröna. (Båda typerna förekommer, alltefter land)

I de flesta länder har färgblinda rätt till körkort för motorfordon, men det är viktigt att man som färgblind har klart för sig att man löper större risk att inte observera, och i varje fall reagerar långsammare på, det röda bromsljuset eller blinkljuset hos en framförvarande bil. Det gäller att hålla ordentligt avstånd. Protanoper behöver fyra gånger så starkt rött ljus som normalseende, för att det skall vara optimalt. Alltför starka röda lyktor vore å andra sidan bländande och distraherande för normalseende förare.

Att det är viktigt att för vissa yrken ställa definitiva färgseendekrav (exempelvis för lokförare) beror på att man inte kan lita på att den färgblinde själv är uppmärksam på riskerna med sin defekt, utan oftast psykologiskt har en tendens att bagatellisera densamma. Han litar på sin förmåga att se skillnad på signaler genom erfarenhet. Det berättas om en lokförare som upprepade gånger körde mot rött ljus vid stationer och övergångsställen. Han ansåg sig kunna se skillnad med ledning av styrkan hos signalen – vit var starkast lysande och röd svagast. Han demonstrerade hur han kunde imitera alla tre signalfärgerna på sin fotogenlampa, genom att skruva upp veken mer eller mindre! Den sortens frejdighet kan vara farlig.

En viss risk är också den tendens till röd‑grönblindhet som man kan ådra sig genom förgiftning vid överdrivet tobaksbruk. Det lär ha varit orsak till en del incidenter till sjöss. Problemet med förvärvad nedsättning av färgseendet är att den kan komma smygande, så att man inte själv är medveten om den.

Färgkodade ljussignaler på instrumentpaneler är ett annat exempel. Dean B Judd utarbetade 1948 ett förslag till färger som skulle vara särskiljbara för såväl normalseende som färgblinda, nämligen röda, gröna och blå lampor. Det spelar då inte stor roll om deuteranopen skulle uppfatta den gröna som vit eller den röda som gul; huvudsaken är att han kan särskilja de tre slagen av signaler. Det är viktigt att de blå signallamporna har en viss utsträckning, av skäl som ovan nämnts.

När det gäller färgkoder genom bemålning med färgmaterial är möjligheterna större att finna kulörer, som alla kan särskilja. Man har då även tillgång till att variera dimensionen  svarthet/vithet. Ljushetskillnader är ju något som färgblinda ofta i hög grad förlitar sig på. Det lär vara möjligt att fastlägga ända upp till nio skilda färger, som inte skall behöva förväxlas.

Likväl har standardiseringen av färgkoder inom elektronik och starkströmsanläggningar tagit föga hänsyn till färgblindas behov. Förekommande färgkoder på komponenter och kablar, leder till åtskillig osäkerhet. Grått uppfattas som violett eller grönt, brunt uppfattas som grönt, rött förväxlas med brunt och orange, blått och violett förväxlas. (Detta gäller anomala trikromater; för dikromater är det etter värre!)

Janet Voke har lagt ner åtskillig möda på att kartlägga och komma till rätta med färgdefektas problem i industrin och ger en hel del konkreta exempel i sin bok.

Det gäller såväl ekonomiska som sociala konsekvenser. Om den färgdefekte inte skyr att ta råd av kamrater, när han vet sig osäker, kan allt gå bra. Men dessvärre är det ett egenartat och farligt faktum att de som har osäkert färgseende ofta är yterst ovilliga att tillstå sitt problem och kan gå mycket långt i försöken att dölja det, säger Voke.

Även om automatiska metoder för produktkontroll alltmer kommer i bruk, så förlitar man sig fortfarande ytterst på visuell inspektion i åtskilliga fall, i textil‑ färgeri‑ tryck‑ och pappersindustri.

Det är lite sällsamt, tycker Voke, att man lagt ner stor möda på att standardisera belysningen vid färgarbetet, men inte fäst lika stort avseende vid visuella karakteristika hos färgbedömaren själv. Bland annat borde även förvärvad färgdefekt testas, eftersom det finns många medikamenter och gifter som påverkar färgseendet, temporärt eller bestående.

Inom elektronikindustrin finns otaliga fallgropar. Instruktioner är ofta av typen "löd den röda tråden till punkten märkt "röd" på kretskortet, eller "röd går till area 3, blått till area 4". Sådant kan vålla den färgdefekte hopplösa svårigheter.

Att korrekt installera och fininställa en färgteve är en nästan omöjlig uppgift för även en lindrigt anomal trikromat. Gråskaleinställning och färgbalans, blir otvivelaktigen lite olika för varje färgdefekt.

Kemisk analys är ett annat område där traditionella metoder förutsätter normalt färgseende. Färgindikatorer, som slår om mellan två kulörer – eller mellan en kulör och färglöshet – kan ge tydligt besked för den normalseende, men mer vagt för den rödgrönsvage. Exempelvis grönt, via grått till violett: omslagspunkten i neutralgrått blir otydlig om det gröna uppfattas som i stort sett grått även det!

Medicinsk diagnostik kräver av tradition ett välutvecklat färgsinne. En narkosläkare, som är protanomal, måste förlita sig på instrumenten och kan inte låta sig vägledas av patientens färg, som kan vara svår för honom att fastställa.

Intressant nog är den färgblindes största problem i medicinska sammanhang sådant som har med närvaron av blod att göra. Att inte se tydlig skillnad på brunt, rött, orange och grönt, är olyckligt om studiet gäller kroppsvätskor.

En sjuksköterska, som var deuteranop, hade svårt att se spår av blod i avföring eller upphostat slem. Likaledes hade hon svårt att skilja gult var från blod i sår.

Ett helt annat verksamhetsområde är juvelerarbranschen. Färgen är ett av de främsta kännetecknen hos ädelstenar, nyansen är ofta avgörande för värdet. Även här har den färgblinde dessvärre svårigheter: smaragd (grön) och rubin (röd) är för honom snarlika. Ofta är det just med ledning av färgnyansen som man kan se skillnad på en imitation och äkta vara. Gemmologer använder färgfilter för att avslöja färgskillnader som inte heller den normalseende uppfattar med obeväpnat öga. Exempelvis när det gäller att skilja äkta smaragder från imiterade. Renheten hos diamanter är också en fråga om kulör. Aningen av gult är mycket vanligt, en svagt blå nyans däremot synnerligen sällsynt och eftertraktat. I handeln med diamanter kan stora summor hänga på en mer än normalt utvecklad sensibilitet i färgseendet

SOCIALA ASPEKTER

 Eftersom den lindrigt anomale vanligtvis inte har klart för sig i vilka situationer och på vilket sätt hans avvikelse yttrar sig, kan han bli mystifierad, när han vid ett test med PIC-tavlor får höra att han har en lätt "färgblindhet".  Enligt sin egen erfarenhet klarar han sig bekymmersfritt i praktiska livet. Men de ovan refererade undersökningarna visar att det finns situationer i vilka han kan göra misstag, som den normalseende inte så lätt gör.

För en person med utpräglad anomali ställer sig saken lite annorlunda. Han kan inte gärna vara omedveten om att hans färgseende avviker från andras. På grund av att anomalin hoppar över varannan generation, kan han ha vuxit upp i en familj, där omgivningen varit okunnig om defekten. Ofta kan han berätta, att han blivit utsatt för skämtsamt menade trakasserier från kamrater och oförstående kritik från den vuxna omgivningens sida. Som konsekvens härav har han utvecklat en stor förmåga att undgå att avslöja sitt handikapp.

Det förefaller dock icke som om någon viss personlighetstyp eller läggning skulle vara typisk för färgblinda. Man träffar på livliga och stillsamma, utåtriktade och inåtvända personligheter och möter såväl noggrannhet som lättvindighet inför testuppgifterna.

*

Yazmajian är psykiater och beskriver tre fall ur sin praktik, ifråga om vilka det är uppenbart att förhållningssättet till färger vittnar dels om ett behov att dölja defekten, dels om att den har djupa omedvetna konsekvenser.

Fall A var en kvinna på fyrtio år. Hon hade helt förnekat sin synsvårighet vad gällde rött och grönt ända tills den diagnosticerades vid en rutinundersökning i artonårsåldern.

Dessförinnan hade hon understött sitt förnekande med rationaliseringen att hon helt enkelt inte hade särskilt bra sinne för färg, i bemärkelsen känsla och smak för färg. Omedvetet samarbetade hennes mor med henne, på så sätt att hon alltid följde med henne när det gällde att handla kläder. Bägge var överens om att modern hade en utsökt känsla för färger, vilket motiverade att hon fick bestämma vad som skulle köpas.

Patienten gjorde subtilt bruk av färger i sina drömmar, för att dölja sin färgblindhet. Färgelement var, typiskt nog, mycket brillianta. Föremål, vilkas färger låg i det röda och gröna området, såsom grönt gräs och smultron, fanns icke med i drömmarna. Med andra ord skapade hon, genom ett omsorgsfullt urval av objekt, en visuell värld i vilken hon inte hade några svårigheter. Hon rapporterade med stolthet hur särskilt livliga färgerna i hennes drömmar var.

Yazmajian konstaterar avslutningsvis, att färgblindhet i praktiken har varit och är en enormt välbevarad hemlighet.

Noel Bradley, också psykiater (och själv färgblind), framhåller att den färgblinde är psykiskt sårbar, utelämnad åt en ständigt lurande fara för att få skämmas (bli till åtlöje) så länge som han inte gjort sig klar över sin defekt och funnit ett sätt att handskas med den. ("so long as he has not come to terms with his defect")

Även Bradley påpekar att färgblinda gärna håller sin defekt hemlig. Det är inte ovanligt att t.o.m. bröder är ovetande om varandras defekt.

När en färgblind anser sig ha anpassat sig till sin defekt, är det ett slags försvar och självbedrägeri, menar Bradley. En färgblinds problem är aldrig helt ur världen, egentligen. Åter och åter tar han fel.

Den lille pojken får lätt för sig att han är dum, rätt och slätt, som inte kan "lära sig färger"; det är något att skämmas för. Som om han var lat, inte försökte och tränade sig hårt nog.  Det skapar osäkerhet att inte kunna lita på sina sinnen.

Det finns vissa subtila tecken på färgdefekt. En färgblind kan få för sig att använda en liknelse, som färgseende inte gärna tillgriper. Exempel: "Det kan ibland vara svårt att veta vad en annan person tänker eller känner – som när någon säger att en färg är röd och en annan person kanske tycker det är en annan färg."

En färgblind kan stundom kalla gult för orange, för att dölja sin färgblindhet och låtsas se rött även i en färg där det inte finns. Eller att uppfatta en PIC‑test som en slags lek, där det gäller att kunna se siffror (inte att det primärt faktiskt handlar om att se skillnad på kulörer).

Han kan också slingra sig och säga att problemet är semantiskt, dvs att det är en frågan om vad man kallar saker och ting; olika uppfattning om hur något skall benämnas.

Han förnekar också, när han väl fått klar diagnos, att defekten skulle ha någon särskilt viktig psykologisk betydelse, eller någonsin ha haft det.

Inte bara normalseende, utan även färgblinda, förutsätter att andra är normalseende. Trots att det egentligen finns så pass hög procent av icke‑normalseende män, så känner sig den enskilde färgblinde ensam, dvs förutsätter sig vara ensam om sitt handikapp.

Bradley vidhåller som grundtes, att färgblinda från början döljer sin oförmåga, för både sig själv och andra. Anomalin blir en bland de hemligheter som konstituerar individualitetens kärna, säger han..

HJÄLPMEDEL OCH TRÄNING

 Ofta får man frågan om det finns något sätt  att träna upp färgseendet.  Som jag tidigare nämnt så har de färganomala ofta omedvetet gjort det, såtillvida som att de med större sensibilitet registrerar och använder sig av ljushetsrelationer än vad som är vanligt. Man kan ju ta vara på de förutsättningar man har mer eller mindre effektivt. Men det finns ingen möjlighet att rent anatomiskt-fysiologiskt eliminera sin medfödda defekt.  

Den som är närsynt kan korrigera sin svaghet med hjälp av glasögon.  Det har föreslagits att man skulle korrigera anomalt färgseende med hjälp av färgade glasögon.  Den finurlige J.C.Maxwell uppfann redan 1854 ett slags glasögon, där varje glas var delat i två halvor, en röd och en grön. Tanken var att den som bar glasögonen skulle lära sig att snabbt växla mellan rött och grönt filter, när han betraktade ett föremål, och av hur ljusheten därvid ändrades sluta sig till föremålets färg.  

Jag lät en gång en färganomal få titta igenom ett PIC-test, som han förut inte alls klarat,  genom ett par purpurfärgade glasögon.  Det var rena magin, tyckte han.  Nu kunde han plötsligt  se alla siffror och bokstäver, som han förut inte sett.  Det kan ju  skenbart verka som om hans defekt var avhjälpt, men handlar egentligen om att ett test av detta slag, som bygger på förväxlingsfärger, inte längre ger de avsedda förväxlingsfärgerna, när det betraktas genom ett färgfilter, eller i färgad belysning.  Å andra sidan skulle det gå att hitta andra färger – som han med obeväpnat öga skulle kunna särskilja – som blev lika, sedda genom purpurfiltret. Med andra ord: bestämda synuppgifter. Exempelvis att klara ett visst test, eller att urskilja vissa givna färgkoder - kan underlättas med hjälp av lämpligt valt färgfilter, men inget filter underlättar eller "förbättrar" färgseendet generellt. Magentafiltret kan exempelvis göra att gröna signaler blir svåra eller omöjliga att se, eller att de får samma ljushet som röda, vilket kan vara riskabelt. Framför allt innebär varje någotsånär starkt filter en förmörkning, som i och för sig, om belysningen är svag, försvårar seendet.  (Se vidare Fletcher och Voke  som ägnar ett kapitel åt  hjälpmedel.)