En bekant berättade en gång för mig att hans lilla dotter verkade osäker på färger och kunde kalla ett rött föremål ibland grönt, ibland rött. Han kände sig osäker på om hon hade normalt färgseende. Jag kunde trösta honom med att hennes färgseende troligtvis var helt normalt och att det snarare var så att hon tog det som en rolig lek att svara på frågan "vilken färg" en grej hade och bara drog till med ett eller annat färgord, hon fått lära sig. Faktum är nämligen att barn tämligen sent lär sig att förknippa färgnamn med en bestämd föremålsegenskap på det sätt vi vuxna gör. Det sker först någon gång i åldern mellan fem och sju år. Detta trots att de redan vid tre-fyra års ålder på ett kompetent sätt kan använda färg för att känna igen föremål. (Grusser & Landis 1991, 387)

 Exakt vad som ligger bakom denna oförmåga att namnge färger vet man inte. Att tillägna sig en korrekt färgterminologi är inte så enkelt som man skulle tro. Miller och Johnson-Laird diskuterar detta i sin bok Language and Perception (1976). Det ligger en avsevärd abstraktion i att använda termerna "röd" och "rött" i så skilda sammanhang som "rödhårig", "rödskin", "röda hallon", "rödfärg", "röd solnedgång", sagan om "lilla rödluvan", "han blev så arg så han såg rött"och "köra mot rött".

 En av svårigheterna ligger faktiskt i att färger är något som ständigt finns där omkring oss. Det är en så självklar ingrediens i våra synintryck av omvärlden, att det är svårt att se just färgen, det kulörta, som något i och för sig självt. Kulören måste skiljas från storlek, gestalt, textur, vikt, temperatur etc. Dessutom har färgen olika framträdandesätt: som färg på en yta, färg hos en genomskinlig tingest, färg hos en ljusfylld rymd (som himlen), färg hos belysning, färg hos en lysande kropp, färg hos en skugga.

 En sak – om man har en mångfald färgprover framför sig – är att sortera dessa i vissa kategorier (t.ex. gula, blå, gröna, röda, bruna, okulörta etc). Eller efter vissa relationer, exempelvis bygga en skala från gult, via gulröda toner till rött; eller arrangera en hel kulörtonkrets. En annan och svårare uppgift är att inför ett enstaka färgprov beskriva vilken kulör just detta individuella prov har. Man måste förlita sig på ett inre referenssystem, som man genom erfarenhet tillägnat sig; en förtrogenhet med sammanhanget av möjliga kulörer, där just den föreliggande har sin plats.

 BARN OCH FÄRGBENÄMNINGAR

Miller berättar att en typisk treåring kan svara "jag kommer inte på några", om man ber henne räkna upp några färger, men utan vidare rabblar upp ett halvt dussin färgtermer om man frågar vilka kritor hon har. Eller hon kan veta att gräs är grönt och använda en grön krita för att färglägga en gräsmatta på en bild, men likväl inte koppla ihop dessa båda fakta till slutsatsen att det är den kritan som avses med "den gröna kritan". Ett litet barn kan svara "rund" när man frågar om färgen på en hink.

 Det är inte bara det, att man måste lära sig raden av grundläggande färgkategorier (vitt, gult, rött etc.), utan dessutom den övergripande abstraktionen "färg", som betecknar det gemensamma för dessa färgtermer och uttrycker det faktum att de bildar en egen semantisk domän. Grundkulörerna är inte bara opponenta (som rött och grönt eller gult och blått) utan även ortogonala (som gult och rött). Det relationssystem, som uttrycks i färgtonkretsen, är mer komplicerat än enkla motsatspar, såsom varmt/kallt, tung/lätt, hög/låg, stor/liten, död/levande. Att säga om ett avstånd att det inte är långt antyder att det är kort. Men att säga om en färg att den inte är röd säger föga om vilken färg det är.

 Det är beaktansvärt i sammanhanget, att det finns vissa hjärnskador (hos vuxna) som kan yttra sig just i en oförmåga att sätta rätt namn på färger. Med andra ord, att kunna säga vad färgen hos ett företett färgprov "heter". Den defekten kallas färganomi eller, i mer utpräglade fall av oförmåga att korrekt använda färgord, färgafasi. Observera att det härvid rör sig om personer som klarar sedvanliga färgseendetester, dvs de är trikromater med god diskriminationsförmåga. De kan ha svårt att föreställa sig färgen hos omnämnda objekt, men de upplever färger i drömmar. (Grüsser & Landis 1991, 406f)

 Om det sålunda redan för normala barn är en avancerad uppgift att "lära sig färgerna" – hur svårt skall det då inte vara för de barn som har en medfödd, mer eller mindre utpräglad färganomali, att tillägna sig det färgbenämningssystem som normalseende personer i deras omgivning använder? Ett sådant barn måste tycka som Dalton: att det finns onödigt många benämningar på i stort sett samma färg. Ser pojken ingen skillnad på kulörton kan han dra slutsatsen att det är skillnaden i ljushet eller kulörstyrka som föranleder de skilda benämningarna. Eller att benämningen beror på kontexten: talar man om himlen säger man att den är blå, talar man om nyponrosor, säger man att de är röda, fast samma kulör avses i båda fallen. Så utvecklar den anomale ett färgbenämningssystem, som använder samma ord och uttryckssätt som det normala, men med delvis andra referenser. Därav de, för den normalseende, häpnadsväckande utsagor den anomale kan göra om förelagda färgprover.

 ANTROPOLOGERS RÖN

 Man skall ha klart för sig att systemet för färgbenämningar kan vara mycket olika utvecklat i olika kulturer.

Antropologerna Brent Berlin och Paul Kay publicerade 1969 sin berömda studie Basic Color Terms, som var en sammanställning av de ord som i olika språk används för att beteckna grundkategorier av färger. Deras slutsats, baserad på ett hundratal språk, var att det finns vissa "fokalfärger" – dvs konkreta färgexempel som bäst exemplifierar kategorierna – och att dessa fokalfärger är desamma i skilda kulturer.

 Nästan alla språk tycks ha ett ord, som motsvarar vårt "rött". Låter man nämligen representanter för dem som använder språket bland en mängd varierande färgprover sortera ut just de som anges med ifrågavarande ord, visar det sig att de sorterar ut de prover som vi skulle kalla röda. Likaledes utpekar de samma prov, som vi, om man frågar efter det bästa exemplet på ifrågavarande färg, dvs i detta fall typiskt rött. Berlin och Kay fann att det finns upp till elva färgkategorier som förefaller att vara universella. Men alla språk räknar inte med dem alla. Långt ifrån. De flesta språk har bara ett litet fåtal särskilda färgord. Det intressanta är dock, att om ett språk har bara två kategorier, så är dessa alltid vitt och svart. Har det tre kategorier, är dessa alltid vitt, svart och rött. Språk med fyra kategorier har som fjärde term antingen gult eller grönt. Fem kategorier inkluderar gult och grönt. Först i språk med sex grundkategorier dyker blått upp. Finns en sjunde kategori är den brunt. Denna regelbundenhet är helt genomgående i de språk Berlin och Kay studerat. Var gränsen dras mellan olika kategorier kan vara en smula varierande och vissa färgprover kan vara svåra att klassificera, men fokus för respektive kategori (bästa exempelet på ifrågavarande färgkategori) är välbestämt. (jfr diskussionen hos Hardin 1988, 155ff)

 Man kan tycka det är häpnadsväckande att det finns folk som klarar sig med bara tre färgtermer (vitt, svart, rött) -- än mer häpnadsväckande är att det finns de som klarat sig helt utan. De danska antropologerna Rolf Kuschel och Torben Monberg upptäckte, när de studerade urinnevånarnas språk på ögruppen Bellona i Ostindien, att detta språk inte hade några särskilda färgord alls. Sedvanliga färgsinnestest visade att urinnevånarna inte var "färgblinda", utan hade samma förmåga att särskilja färgstimuli som en normal västerlänning. Det var bara det att de inte hade "upptäckt" färger, inte blivit medvetna om färgens existens, som något från de materiella tingen abstraherbart. Sammanhängande härmed spelade färger ingen större roll i deras kultur, användes inte i klädedräkt eller på föremål, vare sig symboliskt, rituellt eller ens dekorativt.

 Denna utblick mot andra kulturer ger oss en behövlig tankeställare, inför att nu återvända till vårt tema, de anomalas färgbeskrivningar. Man kan just undra hur det går för den som är "färgblind" och inte kan se skillnad på rött, gult och grönt, i en kultur som bara räknar med dessa tre skilda kategorier och som har en rad stränga sedvänjor och ritualer förknippade med användandet av dessa tre kulörer. Att grönt kommer före blått, i preferensordningen; och att brunt överhuvudtaget antas som en grundkategori, kan knappast synas motiverat för den som är dikromat.

GRÄNSDRAGNINGSPROBLEMET

 Mängden av urskiljbara nyanser i våra färgintryck är outtömligt stor (rör sig om miljontals) och bildar praktiskt taget ett kontinuuum. Men i vår varseblivning finns en spontan aktivitet att gruppera dessa intryck i kategorier, som vi ger namn och lär oss känna igen. Sådan "kategorisk perception" är grundläggande i vårt sätt att handskas med sinnesinformationens outtömligt rika flöde. Det intressanta i Berlins och Kays upptäckt, är att kategoriseringen tydligtvis sker på samma sätt, dvs just detta sätt att strukturera kontinuet ligger i sakens natur. Vad som kan variera är i förekommande fall en finuppdelning.

 Bygger jag mitt färgvetande på kategorisering, så kan jag dock ett tu tre ställas inför ett färgintryck som jag inte spontant vet hur det skall benämnas. Om en person kallar en färg för blå, som jag skulle kalla grön, så kan jag ha förståelse för hennes benämning, ifall det rör sig om en blågrön färg. Hon har kanske vant sig att kategorisera färgintryck så att denna kulörton kallas blå (vilket innebär att hon tenderar att ignorera inslaget av grönhet), medan jag vant mig att kategorisera den som grön, ity att inslaget av grönhet för mig är något som diskvalificerar den som "blå". Accepterar vi bägge färgkategorin "turkos", kan det tänkas att vi kan enas om att kalla ifrågavarande färgprov för just det.

 Men det är ofrånkomligt att ett kategorisystem har problemet med enskilda oavgörbara fall, som ligger precis på gränsen, antingen slumpmässigt hamna r än i den ena, än den andra kategorin. Eller att sådana "gränsfärger" uppfattas som "svåra" eller "obestämda" och därför undviks. Vill man slippa det problemet, är det bättre att arbeta med andra färgbegrepp. I stället för att tala om gula färger kan man tala om egenskapen gulhet hos färger - och på samma sätt kan vi förfara med blått, rött och grönt. I så fall skulle vi kunna enas om att det nyssnämnda färgprovet hade såväl "grönhet" som "blåhet" och att skillnaden i vår uppfattning gäller proportionen mellan dessa inslag i kulören. Poängen är att den skillnad vi på så sätt fastställer icke behöver innebära att vi menar olika saker med "grönhet" respektive "blåhet"; en troligare förklaring är att vi uppfattar ett och samma färgprov på en smula olika sätt.

KULÖREGENSKAPER OCH OPPONENTFÄRGER

Ett annat slag av färgbenämningar än grundkategorier sålunda är de som bygger på funktioner: gulhet, blåhet, rödhet, grönhet, vithet, svarthet. En färg, tillhörande kategorin orange, kan anges som gulröd. Denna beskrivning gör det möjligt att ange gradvisa övergångar. Exempelvis definierar gulhet och rödhet en serie av gulröda kulörer med växande rödhet, och minskande gulhet. I färgbeteckningssystemet NCS ("Natural Colour System") anger Y30R "en gulröd färg, med den subjektivt uppskattade proportionen 30/70 mellan det visuella inslaget av rödhet och gulhet".

 Detta är ett sätt att beskriva kulörer, som fysiologen Ewald Hering tog fasta på i sin teori för färgseendet. Han beskrev färgkretsen som fyra polära skalor: de gulröda, de rödblåa, de blågröna och de gulgröna kulörerna. Det uttömmer mångfalden av kulörtoner: det finns inga blågula eller rödgröna kulörer – inte heller blågulröda.

 Behövs det då verkligen fyra elementaregenskaper? I princip krävs endast tre referenspunkter för att definiera en krets. Det skulle exempelvis räcka med gult, rött och blått. Grönt skulle i så fall beskrivas som "blågult".

 Uppfattar vi det så? Jag har träffat många som är böjda att göra det. Om vi betraktar en gröngul kulör, kan grönheten uppfattas som ett inslag av blåhet i det gula. Svårare förefaller det mig vara, att kalla turkos för gulblått, m a o uppfatta det som en blå färg med inslag av gulhet. Att beskriva orange som gulrött eller beskriva violett som rödblått, känns betydligt rimligare. Faktum är, att det är lätt (för en normalseende) att uppfatta grönhet som en grundegenskap, och att beskriva färger som gulgröna och blågröna. Fördelen är att man då kan beskriva grundkategorierna som parvis opponenta. Rött står mot grönt, gult mot blått.

 Nåväl, vad säger en dikromat om detta beskrivningssystem? Rödhet och grönhet är för honom så svaga, rentav obefintliga moment hos en kulör, att de knappast kan ha någon viktig roll i ett beskrivningssystem, om han finge utveckla det efter hur han själv ser. Till följd av osäkerheten i röd/grön-processen, kunde han måhända t o m vara benägen att påstå att det finns rödgröna kulörer? (Det finns speciella laboratoriesituationer i vilka även normalseende är böjda att beskriva sitt synintryck som "rödgrönt", se Crane & Piantanida 1983) I varje fall skulle han stundom vilja säga: "Antingen är det här provet rött, brunt eller grönt. Jag kan se det som endera!" Ett sådant uttalande skulle mottas med skepsis av normalseende personer, som naivt uppfattar kulören som något entydigt givet och inte har tränat upp ett så "flexibelt" färgseende att de kan se en och samma färgfläck i den ena eller andra kulören bara genom att ändra sin attityd. Något som bildkonstnärer är tvungna att kunna göra, om de vill måla "naturtroget".

VALÖRTRIANGELN - SVARTHET OCH VITHET

 Brunt är en färg som den anomale lätt förväxlar med grönt. Med vad är då brunt? Hur skall det beskrivas i termer av elementaregenskaperna? Brunt är en omättad, svartaktig gulröd kulör. För den naive iakttagaren känns det måhända konstlat att beskriva brunt på det viset. Undersökningar har pekat på möjligheten att brunt skulle uppfattas som en färgkategori för sig och att sålunda brunhet är en elementaregenskap. Den är i så fall opponent mot blåhet. Det finns brungula, brunröda brungröna färger – men inga brunblåa. (Se studie av Fuld et al. 1983) Vare det hur det vill med den saken - diskussionen visar att svarthet och vithet i en kulör kan leda till en så kraftig kvalitativ förändring att den uppfattas som likvärdig med en ny kulörton. Det ligger nära till hands att anta, att den färgblinde får stöd i sin uppfattning av varierande kulörton genom inslaget av svarthet och vithet i färgen.

 Om det är så, då skulle det vara svårt för en dikromat att tillägna sig beskrivningen av färgnyanser i termer av kulörstyrka, svarthet, vithet, såsom i NCS. Han skulle i princip kunna göra det ifråga om ett gult och ett blått kulörtonsnitt, men hur går det när han kommer till ett kulörtonsnitt i gulrött, eller i rött, eller grönt?

DIAKRON FÄRGPERCEPTION

Det momentana seendet är alltid relativt. Det relateras till en bestämd ståndpunkt. Man uppfattar tingen perspektiviskt. Skall vi beskriva formen hos ett objekt vi står omkring, så kan vi ge olika beskrivningar av samma föremål, därför att vi ser det från olika håll. Vad som menas med "föremålets form" är något man kommer underfund med genom att undersöka föremålet, vrida och vända på det, eller förflytta sig och betrakta det från olika håll. Byta position. Även när vi momentant betraktar ett färgprov så uppfattar vi det från en bestämd ståndpunkt. Genom att se det på närmare håll, eller i annan vinkel, eller i annat ljus, kan vi få en diakron uppfattning om färgen. Skillnaden mellan vad jag ser, och vad den andre ser, är en fråga om skillnad i ståndpunkt. Mitt synorgan är inte inställt (representerar inte samma "ljus") som hans synorgan. Därför är det momentana intrycket inte detsamma för oss båda. Om två normalseende betraktar en karta med diverse färgprover, men den ene genom ett färgfilter, då kan de vara överens om utseendet hos flertalet prover, men ha olika uppfattning om somliga. Det är just så man upplever det om man tittar på färgprover tillsammans med en person med anomalt färgseende. I stort sett är man överens, men för vissa färgstimuli är man inte det.

 Men vad anses egentligen med "färgen" hos ett material eller ett föremål? Inte nödvändigtvis det momentana intrycket! Vår föreställning om vad som avses med "en färg" har präglats av den perspektiviska analysen av synbilden. När Albrecht Dürer visar hur man kan sätta ett koordinatrutnät mellan sig och det verkliga objektet och därefter bestämma var varje "punkt" på föremålet hamnar på den tvådimensionella avbildningsytan - då gäller detta förstås även färgen: vilken färgnyans skall sättas i just den punkten? Vi förleds till uppfattningen om färgen som ett bestämt "värde", som "sätts" i varje punkt. (Så som det numera följdenligt sker på en datorskärm!)

 Är det inte rätt, då? Vad vore alternativet? Att skildra en färg som föremålsegenskap måste innebära att visa den på en yta – säg på ett tyg – och visa hur färgen lever och skiftar när tyget veckarsig, skuggas, belyser sig självt. Det är det som är "färgen". (Singularis!) Det där andra (det som i en perspektivisk analys anges punkt-för-punkt) är inte färgen utan färgvärdet. Vad vi menar med "färg" undergår en förändring, vartefter som vi blir alltmer bundna till ögonblicket. Vad vi kallar "färgen" blir till sist "vad jag ser just nu, just där, från denna ståndpunkt". Världen fragmenteras, sönderfaller i rum-tid-moment.

 Det diakrona seendet (seendet genom tiden) har ett annat begrepp om det föreliggande. Finns det "föremålsfärger" i diakron mening, dvs en bestämd entitet som man kommer underfund med i en utforskande, undersökande, aktivitet? Det är en spännande fråga för färgforskningen!

SYSTEMATISERING AV KULÖRER EFTER GRAD AV LIKHET

 Hur kan man undersöka i vad mån färganomala har en annan "färgsemantik" än normalseende? Det finns studier, som går ut på att subjektivt uppskatta "avståndet" (dvs närmast graden av likhet/olikhet) mellan färger och på basis därav rekonstruera en "färgrymd". Sådana studier har gjorts i jämförelse mellan normalseende och anomala. (Shephard och Cooper 1992).

 Roger Shepard och Lynn Cooper gjorde 1970 en undersökning i syftet att komma underfund med hur pass väl föreställningen (den "inre representationen") av färger stämmer överens med den direkta iakttagelsen av färger och jämförde därvid normalseende med färgdefekta. Sättet att få en uppfattning om den inre representationen baserades på användningen av färgnamn, närmare bestämt ovannämnda "basic terms", med tillägg av guld, turkos och violett, vilket också är kategorier vi kunde tänkas ha överensstämmande uppfattning om vad de står för. Håller man sig till kulörerna (alltså undantar svart och vitt) kan man fråga sig vad de bildar för system, om man ordnar upp dem med avseende på inbördes likhet. Guld och gult är betydligt mer lika varandra än guld och blått, exempelvis. Låter man graden av likhet representeras av ett avstånd (som är mindre ju mer lika färgerna är) får man en grafisk framställning av likhetsrelationerna mellan de tio färgerna.

 Försöket gick till så, att försökspersonerna fick en bunt med 36 kort, där varje kort hade två färgnamn, eller två färgprover (utvalda för att för en normalseende exemplifiera de tio namnen) och uppgiften var att ordna korten i serie efter graden av likhet mellan de två färgerna. På basis av den etablerade serien kunde sedan beräknas en tvådimensionell ordning, där färgerna hamnade snyggt i ring – för normalseende. Och det oavsett om man bara appellerade till namnet, eller om man visade kulören ifråga.

 Det intressanta var nu, att även dikromater hade denna cirkulära kulörordning när de fick ordna färgerna på basis av enbart färgnamnen (beträffande skillnaden mellan violett och purpur föreföll de dock osäkra). Fick de däremot se färgproverna (dvs de prover som för en normalseende var representativa) blev dock kretsen bruten, ty grönt och rött kommer för dem visuellt ohjälpligen nära varandra. Intressant nog var dock avståndet (olikheten) mellan rött och blått, respektive mellan rött och gult, lika stort som mellan gult och blått. Dvs. man fick inte ett linjärt, utan fortfarande ett krökt samband -- tendensen till en kulörtonkrets. (Se figur)

Man kan ha många kritiska synpunkter på undersökningen. Den var t.ex. lite egenartad däruti, att dikromaterna inte ställdes inför de kulörer som namnen indikerar – medan normala trikromater fick se just de kulörer som namnen avser. För dikromaterna var ju (kanske) inte det röda och det gröna färgprovet verkligen "rött", respektive "grönt", utan snarast kanske båda mörkgrå, eller kanske bruna. Brunt och grått var kategorier som trikromaterna slapp ta ställning till, vid jämförelserna. Men denna "orättvisa" svarar visserligen mot vad som i praktiken är de färganomalas situation. Skålformen, som blev resultatet av dikromaternas (Deutans & Protans) likhetsbedömningar, är ett intressant resultat. Att rött och grönt hamnar nära varandra är inte att undra på – de är ju för dem så gott som helt lika – men att rött uppfattas som lika olikt blått och gult som vad blått och gult sinsemellan är olika – det är inte självklart. Det visar att denna röda (eller röd-gröna) kulör för de färgblinda har en egen status som "tredje elementarkulör" och alltså inte uppfattas som endast en övergångsfärg mellan gult och blått (i stil med hur grått är övergångsfärg mellan vitt och svart).

 Den viktiga tankeställare som redan Roger Shepards triviala experiment rörande "den inre representationen" ger oss, är att de som har ett avvikande färgseende, likväl har någotsånär korrekt tillägnat sig de normalseendes vokabulär, dvs förstår systemet i densamma, samtidigt som den uppenbarligen inte passar ihop med hur de ser världen.

 Förståelsen av färgkretsen – och av en del andra egenskaper hos det system färgerna bildar – behöver visserligen inte vara grundad på erfarenhet av färger, utan kan likaväl vara en uppfattning av begreppslig art; en intuitiv förståelse för färgens egen logik.

DEN VERBALA BESKRIVNINGENS VANMAKT

 I vad mån är det överhuvudtaget berättigat att förlita sig på verbala utsagor, när det gäller att komma underfund med en annan persons färguppfattning?

 Vad menar du med "rött"? Menar du och jag detsamma? Så börjar en dialog som kretsar kring temat "rött", i syftet att pejla in om vi månntro verkligen i alla sammanhang menar detsamma med rött. En diskussion, ja, men också gemensamma experiment. Därvid är det viktigt att särskilja två moment. Vi kan titta på ett och samma färgprov, under identiska betingelser, men kan likväl inte vara säkra på att vi ser samma sak. Han kanske kallar detta, för mig bruna, färgprov för grönt. Betyder det att han kallar brunt för grönt? Att han fått för sig att kalla den kulör som jag (och de flesta andra) kallar brun, för "grön"? Troligtvis inte! Snarare är det så att vi inte ser samma sak. Dvs han ser faktiskt en grön färg – och menar därvid detsamma med "grön" som vad jag gör. Orsaken till att vi benämner den färg vi för ögonblicket ser olika är att vi trots alla försiktighetsåtgärder faktiskt inte ser detsamma. Nämligen beroende på att hans synorgan är annorlunda än mitt. Det är i första hand detta som avses med "anomalt färgseende".

 Skall jag kunna avgöra om vi verkligen menar detsamma med "rött", "grönt", "brunt" o s v då måste jag verkligen visa honom kvaliteten "grönt" och för det räcker det inte att förelägga honom ett färgprov som för mig ser grönt ut. Det är just det som är kruxet. De yttre betingelserna kan vi ordna på identiskt sätt, men inte de "inre" – de anatomiska, fysiologiska, psykologiska. Men man måste även särskilja två andra aspekter på frågeställningen. Avser frågan, om vi uppfattar grönt på samma sätt, den momentana färgförnimmelsen – dvs just den gröna nyans jag i denna stund varseblir -- eller avser frågan snarare kategorin "grönt"? Med andra ord, kan vi tala om något annat än begreppet grönt, dvs om grönt i största allmänhet?

 Som sagt, jag tror man måste vara noga med distinktionerna. Själva den sinnliga förnimmelsen – dvs det i det röda, som inte har att göra med att det är rött, utan med att det är genom och med ett sinnesorgan jag uppfattar det röda – alltså, det sinnliga momentet i rödheten – är säkerligen något jag icke kan uppleva utan att med mina ögon verkligen i detta "nu" se rött, förnimma rött. Och just det, just den erfarenheten, kan en blind icke göra. Det är ju innebörden av att vara blind. Men, som jag antydde, det sinnliga elementet kanske inte har så mycket med färgens väsen att göra. Själva kvaliteten rött, det röda i sig självt, är inte beroende av min organism och dess tillstånd. Jag kan ju inte på något sätt ändra det röda, påverka det. Det är vad det är. Mitt fysiologiska tillstånd påverkar min upplevelse av det röda – de som prövat LSD och andra hallucinogena droger omvittnar hur bl.a. färger blir mer intensiva, skimrande – med andra ord: det rödas uppträdandesätt ändras, det får den ena eller andra karaktären; men rödheten berörs icke – ingenting kan påverka vad rött, som kvalitet, är. Det vore en logisk omöjlighet. Självfallet kan det hända att mitt synintryck ändras, så att ett föremål som nyss var rött, nu i stället ser orange ut, eller grönt. Men i å fall har ju färgen ändrats, jag ser inte längre det röda, utan en annan färg i stället. Jag kan se, eller inte se, det röda – men icke ändra på det. Jag kan uppleva det som utrustat med olika attribut -- men inte påverka själva rödheten, som sådan, bara mitt synintryck av den; mitt subjektiva sätt att uppfatta rödheten, att förhålla mig till den.

 Av detta skäl – därför att färgerna är orubbligt objektiva, totalt oberoende av min attityd, av mitt fysiologiska tillstånd; oberoende av min individuella konstitution och min vilja – av det skälet att de är helt och hållet ideella entiteter, måste det vara så, att vi alla "ser samma färger", dvs att rött, grönt, gult, blått, vitt, svart, är exakt detsamma för oss alla. Vad mitt sinnesorgan gör, är att det utväljer åt mig vad som för ögonblicket skall vara medvetandeinnehåll – men det kan inte påverka detta innehålls substans, endast diskriminera, selektera och fokusera – ev. förbinda det med andra sinnesmodaliter, till en synestesi. Jag upplever färgen med alla sinnen; den väcker berörings och smakassociationer, kanske även klingande associationer. Det är ju därför som det är så svårt att särskilja materialupplevelsen och den rena kulörupplevelsen från varandra, när man i konkreta sammanhang referar till färgiakttagelser.

 Det sinnliga momentet är något som gör upplevelsen av en röd färg till något påtagligt jordiskt, något här och nu, något fullständigt oreducerbart individuellt. I viss mening omistligt. Men likväl inte det moment som gör rött till rött och grönt till grönt osv. Det som skiljer rött från grönt och från blått och gult, har inte med det sinnliga momentet i det röda att göra. Det som gör varje färg till det den är, dvs det som färgerna har att säga oss, det de uttrycker, är inte knutet till min individuella fysiska organisation; det är något jag uppfattar genom mina ögon, inte med ögonen.

 Detta är estesiologins fundamentalproblem: Varför ter världen för oss i vårt medvetande just så som den gör?