METODISKA OCH FILOSOFISKA REFLEKTIONER

 

 

NORMALT OCH ANOMALT FÄRGSEENDE

Vad menar vi egentligen med "normalt färgseende"?

Ordet "normalt" kommer av norma = mått, rättesnöre, regel, föreskrift (jämför "angulus normalis", den räta vinkeln). Ordet "anomalt", å sin sida, härör från grekiskans an- och homalos (jämn), dvs ojämnt, oregelbundet, avvikande från regeln.

"Det normala" avser m.a.o. den norm som oftalmologen går efter när han ställer diagnos. Det är ju vid den dignosen som det avgörs om personen ifråga har normalt färgseende eller icke. Vad bestämmer normen? Den avgörs av tre faktorer: 

            (a) genomsnittet, "de flesta"     

            (b) teorin (3-receptor modell, opponentfärg-modell etc.)     

            (c) apparaturen (anomaloskop, PIC-kort, 100 hue-test etc.)

Av teorin följer klassificeringen av den ärftliga defekten i protan-, deutan- och tritan-defekter, samt anoper resp. anomala. Apparaturen är konstruerad utifrån teorin och stadfäster denna, gör den konkret och ger den faktakaraktär.

 Det normala är alltså inte rätt och slätt det vanliga, det mest förekommande. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det framför allt är teori och apparatur som avgör normen. Strängt taget är allt individuellt färgseende "anomalt", dvs oregelbundet, fluktuerande, instabilt, en smula avvikande från normen. Normen är en schematisering, någonting konventionellt fastlagt.

 Även om instrumentet (test-batteriet) som används för diagnos är så listigt utformat att det ger en statistisk fördelning med ett antal tydliga toppar, vilket ger stöd för klassificeringen i ett antal typiska former av avvikelse, så förekommer dock alltid även mellanformer. De avsevärda individuella variationerna i färgseendet är viktiga att påpeka, eftersom de gör skillnaden mellan normala och anomala mindre dramatisk i praktiken, än vad teorin om "dikromasi" och "trikromasi" kan ge intryck av.

 Man skall ha klart för sig att det finns situationer, där den anomale har "rätt" och den normalseende har "fel".  Antag den situationen, att en normalseende och en anomal betraktar en samling färgprover och den normalseende plockar ut två prover som han anser vara två exemplar av samma färg. Det kan då hända att den anomale hävdar att de icke är det, eftersom de (i hans ögon) skiljer sig en smula i kulör. Det är då troligtvis han som har rätt. Två färgprover kan ur fysikalisk synpunkt vara olika men likväl för en normalseende (i en given belysning) se likadana ut. En anomalt seende kan i vissa fall vara kapabel att uppfatta den skillnad som fysikaliskt sett finns. Om proverna verkligen vore fysikaliskt identiska, då skulle de två personerna också uppfatta dem som lika, oberoende av individuella olikheter i deras synorgan. (De skulle i varje fall inte säkerställbart, reproducerbart, kunna hävda något annat.)

Varje individuellt färgseende - normalt likaväl som anomalt - karakteriseras av sina förväxlingsfärger (dvs av vilka stimuli som är kromatiskt ekvivalenta och vilka som inte är det). Det mesta inom nutida färgteknologi (färgreproduktion, foto, film, TV, datorgrafik etc.) baseras på de "illusionstrick" som möjliggörs av att olikartade optiska stimuli kan vara kromatiskt ekvivalenta.

 

 

NORMALA OCH ANOMALA STIMULI

Detta påpekande för oss över till den metodiskt viktiga frågan om hur man skall specificera de optiska stimuli man arbetar med vid undersökningar av färgseendet.

 Så länge man håller sig till normalseende försökspersoner så kan det många gånger räcka med att man arbetar med ett färgbenämningssystem, som NCS, eftersom försöksledaren (eller den som skall använda sig av resultatet av undersökningen) kan lita på att tränade försökspersoner menar detsamma med exempelvis 2050-Y30R som vad han själv gör. Alternativt kan han använda sig av en färgatlas (NCS eller Munsell), förlitande sig på att försökspersonerna ser detsamma som han vid betraktande av ett färgprov i samlingen. Eller han kan specificera den optiska stimulus, som han presenterar för försökspersonerna, i termer av CIE-systemets kromaticitet och luminans.

Vid undersökning av anomalt färgseende duger detta emellertid ingalunda, eftersom alla dessa metoder att specificera stimulus baseras på det normala färgseendet (representerat av en "standard-observatör"). Det normala färgseendet kan inte användas som referens vid en sådan undersökning, helt enkelt därför att det finns för mig, som normalseende, osynliga egenskaper hos ett färgprov, som har relevans för hur det ser ut för andra.

 Nej, för att hitta en för alla giltig referensbas, måste jag gå till en fysikalisk beskrivning av färgobjekten. Det är detta som så ofta förbises vid studier av färgblindhet. Mina slutsatser i en försöksserie kan alltså inte formuleras sålunda: "Ett prov som för mig ser ut si, ser för Fp ut så." Det måste formuleras: "Ett färgprov, med spektralegenskapen X, ser för mig ut si, för Fp så."

 I det fallet måste man med andra ord ange den spektrala energisammansättningen hos det ljus som träffar försökspersonens öga. (Vilket kan innebära dels mätning av färgytors spektrala reflektanser, dels mätning av belysningens spektrala energifördelning.) Detta kan erbjuda avsevärda instrumentella svårigheter, vad gäller kalibrering m.m. och det är därför inte att förundra sig över, att man ofta tillgripit den relativt enkla metoden, att med hjälp av ett monokromator-arrangemang (eller interferensfilter) åstadkomma stimuli med relativt väldefinierad våglängd (energi inom ett smalt våglängdsband, storleksordningen 10nm).

 Men det har å andra sidan nackdelen att det är en högeligen artificiell art av stimuli. Normala optiska stimuli har utbredda, relativt långsamt varierande spektralfördelningar - normala i den bemärkelsen att de uppkommer genom dags- och solljusets successiva spektrala modulation vid återkastandet från pigmenterade ytor. Ju normalare stimuli man arbetar med, desto större överensstämmelse kan man förvänta sig mellan försökspersoner - detta inte bara därför att detta är den typ av stimuli som vårt synorgan under den biologiska evolutionen utbildats i anpassning till, utan även för att sådana stimuli, om de ser lika ut, också fysiskt är tämligen lika.

 Det är en välkänd erfarenhet från visuell kolorimetri, att man inte bör arbeta med alltför spektralrena primärfärger. Liksom man inte heller på dator- och TV-skärmar arbetar med särskilt spektralrena primärfärger (R,G,B) eftersom det skulle försvåra en acceptabel färgåtergivning. Då får man hellre avstå från att kunna få fram de mest mättande kulörerna. (Det är ett av skälen; ett annat är svårigheten att få tillräckligt hög luminans på skärmen.)

Att anomalier i färgseendet framträder tydligt endast om man arbetar med anomala stimuli är en tes som jag lite mer ingående behandlat i rapporten "Deuteranomalous colour vision from the standpoint of colorimetry" (1978).

 

 

REALISTISKT OCH IMPRESSIONISTISKT FÄRGSEENDE

 Säg, att vi visar försökspersonen ett färgprov och frågar: "Vilken färg har det här?" Den frågan döljer, i alla sin skenbara enkelhet, en djupgående tvetydighet. Vad är det egentligen som efterfrågas? Är det den kulör försökspersonen ser, eller är det den kulör som färgprovet "har"?  Är då inte det en och samma sak? Ingalunda. När vi talar om färgen som en egenskap hos föremålet, en egenskap som gör det möjligt att känna igen, hålla reda på och identifiera just det föremålet, då åsyftar frågan något som du och jag och vem som helst med normalt färgseende kan observera och fastställa. Med andra ord något man kan missta sig beträffande – man kan råka "se fel", få för sig att föremålet har en annan kulör än det "verkligen har".

 I denna realistiska iakttagelseattityd är man inställd på att se och fastställa vilka färger tingen har. Det förväntas att jag skall komma till samma resultat som andra iakttagare. Om färgprovet "är" rött, så tycker både jag och andra det; om jag inte skulle se att det är rött, utan få för mig att det är t.ex. grönt, då är det något fel på mitt färgseende.

Detta är den attityd som vi människor – och alltså även de färganomala försökspersonerna – vanligtvis har. Ty i praktiska livet är det just förmågan att kunna orientera sig i omvärlden, korrekt identifiera och manipulera tingen, som det kommer an på, om man skall klara sig. Det är ju också därvidlag som de anomalas handikapp visar sig.

 Men att på detta sätt uppfatta färgen som en egenskap hos tingen är en idealisering. Det är en struktur hos sinnevärlden som vi pådyvlar densamma.

De impressionistiska målarna visad oss en annan möjlighet att se på omvärlden. I den attityden gäller det att lägga märke till hur kulören hos en yta varierar, alltefter hur den är belyst och skuggad, vilka färgade ytor den befinner sig i närheten av och mottar ett återsken ifrån, eller kontrasterar mot. Färgen är inte något statiskt, givet, utan något processartat, ständigt skiftande, något som följer och återspeglar omständigheterna.

I den impressionistiska attityden finns inte något som är "föremålets sanna färg", utan det finns bara den färg som föremålet i sitt sammanhang råkar uppvisa för dig, just här och nu.

 En försöksperson som tillfrågas "vilken färg har den här kartongbiten?" tar oreflekterat för givet att det gäller att ange en given egenskap hos kartongbiten, en egenskap som gör att den ser ut som den gör i egna och andra ögon. Det gäller med andra ord att kunna "svara rätt", dvs ge samma svar som vad andra skulle ge. Han förutsätter med andra ord att det är kartongbiten, och inte sig själv, han skall uttala sig om. Där misstar han sig! Ty i dessa försök är det just sig själv han skall uttala sig om – nämligen om sitt högst individuella färgseende. Det är det som undersökningen avser, inte de optiska egenskaperna hos kartongbitar.

 Vill man komma underfund med vad den färganomale ser, då är första villkoret att man befriar honom från den realistiska iakttagelseattityd som han troligtvis spontant intar, och framhåller att det inte gäller att säga vilken färg som färgprovet "har" (eller "representerar") - dvs vad andra personer skulle säga att det har för färg – utan det gäller för honom att säga vilken färg han ser, som provet råkar ha för tillfället, i just hans ögon. Det finns inget facit, inget svar som är "rätt".

 Det fordrar en viss träning att kunna inta en sådan iakttagelseattityd, för den som inte försökt sig på att måla impresionistiskt. Att skuggor inte är rätt och slätt grå, utan kan vara både blå och gula, gröna och röda, är något som människor i allmänhet inte lagt märke till och därför finner högst förvånande när de får det förevisat, med hjälp av några färgfilter och en strålkastare.

 Det finns sålunda två slags färgseende:     

            (a) identifikation av en optisk egenskap hos en föremålsyta     

            (b) introspektiv upplevelse av kvaliteten "kulör"

 Att vara "färgblind" betyder i praktiken framför allt att inte klara (a) lika snabbt och säkert som andra. Metodiskt innebär det att man måste fästa försökspersonernas uppmärksamhet på denna distinktion och låta honom få träna upp förmågan att beskriva vad han ser, och avstå från den vana han tillägnat sig att försöka göra en kvalificerad gissning beträffande vad normalseende skulle svara på frågan.

En sak är att konstatera, att "lingon är röda", som något slags universell sanning; en annan sak är att konstatera huruvida ett verkligt lingon – en liten rund fläck på ett ställe i synfältet – framstår för mig som "rött", här och nu, i denna situation.

 

 

FÄRGKONSTANS

Det mesta som utretts beträffande färgseendet – i synnerhet det anomala – gäller förmågan till diskrimination. Det handlar därvid strängt taget inte om att se färg – utan om att särskilja material, med ledning av hur de behandlar ljuset.

Denna objektorienterade diskriminationsförmåga är förknippad med det perceptuella fenomen som kallas "färgkonstans". Det kan förefalla som om den färganomales handikapp var just en viss oförmåga att upprätthålla färgkonstans. Tingen skiftar färg mer oberäkneligt för honom. (Även om det nog trots allt snarare är en indirekt konsekvens av det ofördelaktiga signal/brus-förhållandet på ljusreceptor-nivån.)

 Att uppfatta färgen som en mer eller mindre invariant egenskap hos ett föremål (eller dess yta) förutsätter en förmåga hos vårt synsinne att på ett eller annat sätt "räkna bort" eller kompensera för variationer i den rådande belysningens spektralegenskaper.  Men det är likväl inte frågan om någon slutsats man medvetet drar. Det är inte en kognitiv akt, utan en strategi i den signalbehandling som sker i nervsystemet. Semir Zeki har påvisat existensen av nervceller i hjärnan som signalerar färg på ett sätt som närmast är korrelerat med den spektrala reflektansen hos en betraktad yta, och sålunda inte till spektralsammansättningen hos den strålning som exciterar receptorerna i retina. Att inta vad jag kallat en impressionistisk iakttagelseattityd innebär att kringgå eller sätta denna signalbehandlingsrutin i hjärnan ur spel.

 Detta har att göra med hur den medvetna förnimmelsen av en viss färg är kopplad till de autonomt förlöpande processerna i hjärnan. Vi har å ena sidan ett kausalförlopp, framburet av ett energiflöde, som leder utifrån och inåt: fotoner träffar tappar i retina, dessa exciteras och exciterar i sin tur nevroner som sträcker sina axoner in mot centra i hjärnan. I motsatt riktning löper en medvetandeström, som möter denna kausalström – intentionaliteten riktar sig mot omvärlden. Det är korsningspunkten mellan dessa båda strömmar som avgör medvetandets innehåll. Paradoxalt nog svarar allt djupare (eller "högre") nivåer av excitation i nervsystemet mot ett medvetandeinnehåll som återfinns allt längre ut i omvärlden. Det djupaste nevronet signalerar färg som en invariant ytegenskap hos det distala objektet! Mer perifera nevron signalerar opponent-färg-responser; ännu mer perifert förknippas färgförnimmelsen med tapparnas exciteringar (violett, grönt, rött), dvs med den proximala stimulus. Alltefter vart jag förlägger mitt medvetande får färgförnimmelsen olika karaktär.

 

 

STIMULUS OCH PERCEPT

En sak är sålunda processen som underligger och möjliggör färgseendet. Begreppet stimulus hör hemma i modeller för den processen, som kan tänkas utmynna i responsivt beteende. En annan sak är synakten och dess innehåll, det vi ser.

Jag ser denna färglapp som röd. Den tilldelas i synakten egenskapen rödhet. Färglappen är icke "stimulus" för "perceptet" rött. Ingalunda! Newton hade fel i sitt antagande, att ljuset skulle ha förmågan att i vårt "sensorium" uppväcka sensationen av den ena eller andra färgen. Nix, det har inte den förmågan. Ty färgen framträder alltid som färg hos något. Färgen tillhör det sätt på vilket världen blir medveten för oss; framträder som bild i vårt medvetande. Så svaret på frågan vad "blått", "rött" etc. i och för sig är, kan bara sökas i en teori om medvetandet, en teori om vad det är att medvetet erfara något.

 

Ljuset (strålningen), som stimulus för ögat, är aldrig sett. Stimulus är aldrig sedd. Process och innehåll får icke identifieras. Jag ser den röda färglappen just därför att den icke är stimulus! Även färglappen, som ting, tillhör sinnevärlden, dvs är ett sätt för världen av manifestera sig i mänskligt medvetande. Färgen tillhör tingens synlighet; hur de visar sig för oss.

När man ställer sig frågan: "Vad har ljus av olika våglängder för färger?" och sedan undersöker den saken genom att presentera små lysande fält av ljus från ett smalt våglängdsintervall, så utgår man ifrån att ljus från ett avgränsat våglängdsintervall har en bestämd färg. Det behöver dock inte vara fallet. Variabiliteten och labiliteten i dessa experiment – där man genom benämning vill fastställa olika kulörers positioner i spektrum – behöver inte vara en fråga om individuella variationer eller otillräckligt fastlagda försöksbetingelser. Och det visar sig f.ö. att man även med noga fastlagd "försöksritual" fortfarande får fluktuerande resultat, även för den enskilda försökspersonen.

Nej, det kanske helt enkelt inte finns något bestämt svar på frågan. Felet i resonemanget är att vi utgår från att seendet av en viss kulör "förorsakas" av att ögat mottagit viss ljusstrål-ning. Vi tänker oss, att om bara betingelserna kontrolleras tillräckligt noga, så blir också resultatet, dvs den rapporterade iakttagna kulören, välbestämd. Men varseblivandet av en kulör behöver inte vara "förorsakat". Snarare får vi säga, att det är "föranlett" av att ögat utsatts för ett visst stimulus. Det finns alltid ett moment av spontanitet, frihet, i färgseende-akten. Samma stimulus som jag nyss "behagade" se som rent gul, behagar jag nu se som grönaktigt gul. Det är ett val som sker omedvetet. Jag ställer in mig på att se färgfläcken på ett visst sätt. Det är detta som ligger i att vi talar om färgseendet som "akt", inte bara som "respons".

 

 

ATT SE MED HJÄRNAN - OCH MED ÖGONEN

Därtill kommer ett annat fenomen. Nämligen skillnaden mellan färger man "tror sig se" framför sig och sådana som även vid närmare påseende finns där. Det som verkligen är givet som sinnesintryck, som sinnlig materia, och det som är tillfogat genom en snabb tolkning av intrycken, ett slags "för-givet-tagande". Om man identifierar ett synintryck av en rund form som "apelsin", då tycker man sig också se den normala apelsinfärgen hos detta objekt. Vid närmare påseende kan det vara något annat – det var inte en apelsin – och då har det plötsligt inte heller riktigt "apelsinfärg".

 Vi är vana vid detta snabba "avläsande" av intrycken från omvärlden. De färger vi i denna rutinmässiga attityd "läser in" på föremålen baseras på tidigare erfarenheter, i stället för på vad som nu är fallet.

Det är just detta som en del konstnärer är så irriterade på. Om människor ville lära sig använda sina ögon! "Det svåraste som finns är att verkligen se", framhöll Ruskin. Det är vad konstnärer försöker lära oss att göra, genom att visa oss det sedda på sådant sätt, att det schablonartade seendet skändligen misslyckas, och därigenom avslöjas.

Skillnaden mellan normalseende och färgblinda är alltså i praktiken inte så stor, ty vi normalseende går rätt blinda genom världen, även vi – gissar oss till färger, utan att verkligen se dem med vakna ögon. Likaväl som den normalseende kan tycka sig se kulörer på TV-rutan som inte finns där vid närmare påseende, så kan en färgblind "tycka sig" se allsköns kulörer, även om hans synorgan inte påtagligt presenterar dem för honom.

Just detta – att man kan se på olika plan - man kan se med ögonen, men man kan också se med hjärnan – och att vi vanligtvis aningslöst blandar samman de båda synprocesserna, är ytterligare ett förhållande som kan vålla svårigheter, när man gör experiment med färganomala.

 

 

FÄRGLÖSHET OCH DET OKULÖRTA

Ett annat metodiskt observandum ligger i de förenklade modeller för färgseendet, i vilka varseblivning av vitt, svart, grått sammanblandas med uppfattningen av ljushetsrelationer. Färgupplevelsen är något positivt och det gäller även svart och vitt. Det är inte frågan om bara "frånvaron av kulör" utan en specifik förnimmelse av svarthet respektive vithet. Med andra ord: om en färgblind inte vareblir någon kulör hos en yta, är det inte detsamma som att ytan är svart (vit eller grå) för honom. Utan den är just "färglös" ("matt", "intetsägande"). Vad han upplever är själva oförmågan att bestämma ytans färg.

 

Ett typiskt fenomen är, att den färgblinde tycker det är "svårt" att namnge ett färgprov som man visar honom. Vari består svårigheten? Att se vilken färg ett föremål har är ju inte "svårt", det är något omedelbart givet, något som är vad det är. En försöksperson yttrade: "Det är liksom nytt varje gång jag skall identifiera en färg! Hur kan folk komma ihåg färger så bra? Det är obegripligt för mig." Det är en intressant kommentar. Att veta vad man ser – är det en fråga om att "komma ihåg"? En annan försöksperson sade att det fordrades en stor anspänning för honom att kunna se rätt, att inte ta miste på färger. Det var när han var trött och okoncentrerad som det kunde hända att han gjorde typiska förväxlingar, som mellan ett rött och ett grönt färgmaterial. Antyder inte dessa kommentarer att försökpersonerna spontant är inriktade på färgen som något yttre, objektivt, som det gäller att utröna - och inte på färgen som subjektiv förnimmelse, något som i ögonblicket uppfyller sinnet och är vad det är. För oss normalseende är detta inget problem, eftersom det inte finns någon uppenbar diskrepans mellan de två sätten att se färg. Jag kan naivt utgå från att andra ser detsamma som jag, eftersom inget indikerar motsatsen.

 

Detta är viktigt: om någon frågar mig: Vad menar du med "gult"? så räcker det inte att peka på ett typiskt gult objekt och säga "det där är gult". Det är ju inte säkert att objektet ifråga är gult i den andres ögon, bara för att det är det i mina.

Att tala om vad jag "menar" med gult är att på ett eller annat sätt definiera begreppet gult. Som Ewald Hering, när han definierar gult som en kulör som är förenlig med rött och med grönt, men inte med blått.  (Det finns rödgula och gröngula kulörer men inte blågula). Man talar om vad gult är, i förhållande till andra kulörer. Men det räcker inte för att entydigt fastlägga just gult (eftersom Herings definitioner är symmetriska). Det är vad Goethe försöker göra i sin färglära, när han säger att "gult är färgen närmast ljuset". Eller Kandinsky, när han gör gällande, att gult har en tendens att komma emot iakttagaren i motsats till blått som viker undan; eller när han tillgriper synestetiska associationer, som att gult klingar som en skarp trumpetfanfar.

En person som tycker att "gult är fult" menar inte detsamma med gult som vad den gör som tycker att gult är vackert. Det är inte så mycket en fråga om olika smak, som om att "man ser vad man vill se", eller "vad man tror sig veta att man ser". Att medvetet se en färg är ofrånkomligen att knyta ett begrepp till sinnesintrycket.

 

Den färgblinde "vet", därför att han så många gånger har fått höra det, att en apelsin är "orange". Men vet han det då på samma sätt som vi andra? För vi vet det inte bara för att vi fått lära oss att det är så, utan för att vi anser oss se att det är så, när vi betraktar apelsinen. Just detta, som jag ser, är "orange" – det tycks mig vara en kunskap som jag kan verifiera genom egen iakttagelse. Därvid är jag lyckligt omedveten om att jag ser att apelsinen är orange därför att jag knyter mitt begrepp om orange till sinnesintrycket. Visste jag inte vad som menas med "orange" skulle jag inte heller se att apelsinen "är" orange. Vi tycker det är häpnadsväckande, när vi hör talas om personer, som tillföljd av en hjärnskada, inte kan se om en apelsin är rund eller fyrkantig. De kan betrakta apelsinen, och se den, men inte säga vad den har för form, förrän de får känna på den och undersöka den med händerna. Begreppet "rundhet" vill av någon anledning inte knyta sig till synbilden av apelsinen. Det är inte sinnesintrycket av apelsinen som är "runt" – rundheten är lika litet som orangeaktigheten något som tillkommer sinnesintrycket av apelsinen, utan tillkommer apelsinen som sådan (dvs inte apelsinen som fysiskt objekt utan som intentionalt objekt). Apelsiner "är" runda. Det är bl.a. rundhet och orangeaktighet som gör apelsinen till apelsin. Ingen skulle komma på tanken att kalla en fyrkantig blå klots för "en apelsin" (utom möjligtvis en gravt hjärnskadad, som emellertid därvid skulle känna sig lika osäker på sitt omdöme som vad en färgblind gör när han kallar ett (för oss) rött färgprov för grönt).

 

 *

 

Månntro den färgblinde har ett mer intensivt upplevande av gult än vi andra? Hos oss blir gult en balanskulör mellan grönt och rött – gulheten får lätt ett inslag av grönhet eller rödhet, av kyligt citron-gult eller av varmt guldgult; eller kanske olivgrönt respektive brunt.  Hos den röd-grön-blinde störs inte gulheten på samma sätt. Det är därför som han på monokromatorn kan uppleva sin renaste, starkaste gulhet vid 630 nm (som för oss är zinnober-rött) ty hans kulörupplevelse störs inte av det röda inslaget. Kanske borde man säga sig, att den färgblinde har ett helt eget gulhetsbegrepp.

För oss är det ju bl.a. så, att om vi i praktiken (exempelvis genom ökad koncentration av färgämnet) försöker intensifiera ett givet gult, vill göra oss ett starkare, djupare, mer mättat gult, då blir det ohjälpligen orange – det stegras mot rött, som Goethe säger. Så sker inte nödvändigtvis för dikromaten (även om det skall erkännas att mina försökspersoner spontant brukar påpeka just denna rödförskjutning vid sådana "stegringsförsök" med en lösning av tartrazine).

 

 

VILKA FÄRGER SER DÅ EGENTLIGEN DEN "FÄRGBLINDE"?

De metoder som mest framgångsrikt annvänts vid undersökning av de färganomalas seende bygger på jämförelser mellan stimuli - exempelvis två intilliggande fält. Försökspersonen får yttra sig om huruvida två fält har samma färg eller icke; eller ombeds ordna ett antal färgprover i grupper, eller serier, efter hur de "ser ut". På det viset undviker man den verkligt knepiga frågan vilken färg ett givet färgprov har i försökspersonens ögon.

Så länge det gäller att klarlägga de fysiologiska mekanismer som möjliggör färgseendet, och att finna på effektiva metoder att diagnosticera ett avvikande färgseende, behöver man inte gå in på frågor som gäller den medvetna upplevelsen av det sinnliga som sådant. Skulle man egentligen ens kunna göra det?

Har den normalseende strängt taget någon möjlighet att föreställa sig hur en färganomal ser färger? Om en dikromat anser att ett rött och ett grönt färgprov är likadana, vad ser han då? Är båda röda eller båda gröna – eller är det någon annan kulör han ser hos båda? Om han kallar ett visst färgprov för grönt, men sedan, vid närmare påseende säger: Nej, nu ser jag att det är rött! Vet han då verkligen vad rött och grönt är? Menar han detsamma med rött, respektive grönt, som vad en trikromat gör?

 

När Goethe beskrev sina försök med den unge Gildemeister, som uppenbarligen hade utpräglat anomalt färgseende, konstaterade han uppgivet: "När man underhållit sig med honom om färger en stund, tror man sig vansinnig." Det är först när man har en teori om vari defekten består som man kan börja spåra ett visst system i galenskapen. Goethe för sin del antog att den färgblinde "ser färre färger än vi andra" och tyckte sig finna skäl att anta, att det i så fall skulle vara blått som fattades dem. Han föreslog därför att defekten skulle kallas "akyanoblepsie".

Senare tiders forskare har gjort samma antagande som Goethe, men snarare velat påstå att det är grönt eller rött som "saknas" i de färgdefektas värld. Man har talat om "rödblindhet" och "grönblindhet". Vartefter som Herings opponentfärg-teori vunnit gehör, har man kommit att anse det mer adekvat att tala om "röd-grön-blindhet" – eller, om man så vill, "blå-gul-seende".

Vad man därvid inte insett är att det grundläggande antagandet måhända var förhastat: Varför måste det vara så att en dikromat ser "färre färger" än trikromaten? Av att han i en viss situation inte kan korrekt identifiera ett (för oss andra) rött färgprov (eller ett grönt) följer inte med logisk nödvändighet att han skulle vara oförmögen att uppleva rött (och grönt).

 

Det är lika bra att på en gång göra innebörden av detta påstående klart. Den tri-kromatiska modellen för färgseendet, som jag skissartat redogjorde för i ett tidigare kapitel, utsäger att variationerna i stimuleringen på varje enskild region av näthinnan kan beskrivas som en tredimensionell mångfald. Men om den kulör som varseblis på motsvarande plats i synfältet inte bara bestäms av den lokala exciteringen utan även av stimuleringen i övriga delar av synfältet, då kan kulörens variationsmöjligheter ha godtyckligt högre dimensionalitet. Evans (1974) räknar exempelvis, i sin teori för färgseendet, med att beskrivningen av den lokalt iakttagna färgen kräver åtminstone fem oberoende dimensioner. Av samma skäl finns ingen anledning att postulera, att en dikromats perceptuella färgrymd måste vara två-dimensionell. Tvärtom förefaller det rimligt att anta att även den är tre-dimensionell (eller, om så är, fem-dimensionell). Det är bara det, att dikromaten i ännu högre grad är hänvisad till att bygga sin perception på interaktionen mellan den lokala och den omgivande stimuleringen, än vad trikromaten är. Därav de skiljaktigheter som uppträder mellan normalseende och anomala.

 

 Om man säger att den färgblinde "inte kan skilja mellan rött och grönt", då är det ett synnerligen dubiöst påstående. Ty vad han inte kan, är att med ledning av det omedelbara synintrycket särskilja en (för den normalseende) röd och en grön yta. Det är föremål – det är optiska stimuli – som han inte kan särskilja. Därmed inte sagt att han inte kan särskilja färger.

Även om man preciserar sig genom att i stället säga att den färblinde "inte kan se skillnad på rött och grönt", så hjälper det oss föga. Ty vad menas med "se skillnad på rött och grönt" – som om "rött" och "grönt" vor givna; något slags ting som var tillfinnandes för beskådande. Återigen måste framhållas: det är de fysiska tingen som är tillfinnandes för beskådande. Men färgerna är något som uppenbarar sig hos tingen, förbinder sig med dem i synakten, hör till det sätt på vilket de blir medvetna för oss, blir hemmahörande i sinnevärlden.

 

 

ANALOGIN MED PERCEPTION AV TREDIMENSIONELL FORM

Jag jämförde inledningsvis det anomala färgseendet med närsynthet, dvs svårigheten att tydligt urskilja och därmed också att särskilja former och figurer på avstånd.

Det är en aspekt av en mer generell analogi mellan färgseendet och perception av tredimensionell form. Vår förmåga att uppfatta en djupdimension – hos rummet och hos kropparna i rummet – trots att näthinnebilden är tvådimensionell, hänger bl.a. ihop med att vi har två ögon, med litet skilda positioner, som s.a.s. kan pejla in föremålet. Vi ser det simultant från två håll.

 

Nu är det ju så att även enögda varseblir djup och tredimensionell form hos föremålen. Ty så snart man rör sig i förhållande till ett föremål, så får man ju möjlighet att skaffa sig information om dess form, genom att se det från olika håll. Presenteras ögat en elliptisk form, tolkar man det spontant som en rund skiva som befinner sig mer eller mindre horisontellt framför mig.För att man skall uppfatta en bild (eller ett synintryck) som verkligen plant, dvs härrörande från punkter som alla befinner sig i samma plan frontalt framför mig, behövs särskild information. Så som synsinnet spontant fungerar, tolkas synintrycken tredimensionellt.

 

Den analogi jag vill använda mig av för att diskutera det anomala bygger på att föremåls-ytornas färger iakttas i en belysning, dvs ett "ljusrum", ett rum av möjliga ljustillstånd (svarande mot punkterna, dvs alla möjliga positioner, i ett vanligt tredimensionellt rum). Att iaktta ett föremål i annan belysning är analogt till att betrakta det från ett annat håll. Liksom förflyttning gör det möjligt för mig att bekanta mig med föremålets form, så gör förflyttningar i ljusrummet det möjligt för mig att bekanta mig med föremålets färg.

Liksom det inte spelar någon avgörande roll om jag har två ögon eller är enögd – eftersom tvåögdheten motsvarar en liten förflyttning – så spelar det ingen avgörande roll om jag har ett, två eller tre slag av ljusreceptorer i retina. I förhållande til ljusets spektralfördelning motsvarar de tre receptortyperna (L-, M- och S-receptorn) tre något skilda positioner i "ljusrummet".

 

Den avgörande slutsats, som kan dras av denna analogi (som alltså blir en hypotes beträffande färgseendet), är att det faktum att en individ har två i stället för tre skilda receptortyper till förfogande icke behöver betyda att den varseblivna färgvärlden har reducerad dimensionalitet. Är färgvärlden tredimensionell för oss, så är den det för dikromaten också. Spänns färgvärlden för oss upp av dimensionerna blått/gult, rött/grönt och vitt/svart så gör den säkerligen det för de anomala också. (Försåvitt anomalin består i reducerad simultan information på näthinnebildens nivå.)

 

Liksom man vid vissa hjärnskador kan få allvarliga rubbningar av förmågan att uppfatta tredimensionell form och rumsliga relationer mellan föremålen, så kan man genom hjärnskador få allvarliga rubbningar i färguppfattningen. Men det är en helt annan sak än den vanliga, nedärvda, anomalin.

Det behövs särskild information till synsinnet, för att vi skall se en bild (eller föremålen inför oss) som helt och hållet i svart-vitt. För den som har tre receptortyper ligger den informationen i att de exciteras på samma sätt, överallt i en och samma proportion. Dikromaten har reducerad information, och kan alltså känna sig osäker på om bilden verkligen är i svartvitt; den får en tendens att anta kulörer. Detta att grå fält så lätt synas färgade, för den anomale, är såtillvida inte en kontrasteffekt, utan snarast en konsekvens av svårigheten att säkerställa dem som akromatiska.

 

När dikromaten tycker att grönt, rosa och grått är lika, då drar vi gärna den förhastade slutsatsen att det är grått han ser och alltså inte uppfattar det gröna och det röda. Men hurså? Kanske är det just grått han har svårt med. Det är för honom en mycket svårbestämbar neutralpunkt, just för att den ligger så nära grönt och rött; den slår lätt över antingen åt grönt eller åt rosa.

 

Vi betraktar tingen "genom ett fönster", eller i ett perspektiv, från en ståndpunkt, definierad av var mitt ögas pupillöppning befinner sig. Pupillen avgränsar, utväljer ett ljusflöde bland oändligt många möjliga i det ljusupfyllda rummet. Det gränssättande är förutsättningen för att en bild skall uppstå. Liksom jag genom denna optiska projektion genom pupillen får en synbild av en apelsin, jag håller i handen – en bild, som visar mig dess runda form – så hör till denna synbild även bilden av apelsinens ytmaterial: dvs apelsinens gulröda färg. Allt medvetet seende bygger på bilder.

 

Ståndpunktens begränsning, den perspektiviska aspekten, kan övervinnas genom att man rör sig i förhållande till det betraktade tinget. Det objektiva är något man når fram till i en utforskande aktivitet. Vad ett objekt har för färg, dvs hur det ter sig för oss i samspelet med ljus och andra färger, är något man kan komma underfund med genom att studera det i skiftande belysningar och med "olika ögon", t.ex. från olika håll.

 

Denna förmåga att varsebli "färg" som något mångdimensionellt (alltså inte bara reducerat till färgkroppens 3-dimensionella "färgvärde") är något som uppövas genom erfarenhet, så att det behövs allt mindre variationer av belysningsperspektivet för att man skall få en uppfattning om vad ett visst färgmaterial "går för" – xempelvis om ett visst ockraliknande målarmaterial också verkligen är som "riktig" ockra.

 

Liksom vi, som trikromater, på så sätt övervinner den begränsning i perspektivet, som ligger i att vi "bara" har tre receptortyper (svarande mot att s.a.s. betrakta tingen i tre slags ljus) genom att studera föremålen i varierande belysningar (eller genom färgfilter), så kan dikromaten använda samma slags aktivitet för att övervinna den ytterligare begränsning som ligger i att han bara har två receptortyper till sitt förfogande.

 

Det är som när den enögde genom små rörelser av huvudet klarar att bestämma tingens lägen i djupled. Det faktum att man blundar med ena ögat och betraktar världen som en enögd, betyder inte att tingen plötsligt blir platta och två-dimensionella. Stolar, bord etc. är fortfarande tredimensionella objekt. Analogt bör icke det faktum att man ser färgmaterialen dikromatiskt innebära att man fördenskull ser alla färger som kulörmässigt "tillplattade", dvs endast utefter en enkel polärskala mellan gult och blått via grått; nej, man kan fortfarande befinna sig i färgkretsens cirklära mångfald, med dess (minst) tre referenspunkter (gult, blått, rött).

 

 

OM ATT JÄMFÖRA DEN SUBJEKTIVA FÄRGUPPLEVELSEN

Men, återigen, finns det något sätt att jämföra två personers subjektiva färgupplevelse – att säkerställa, att när de båda säger att de förnimmer kvaliteten "rött" så är det verkligen samma färgkvalitet de upplever? Man kan, som jag ovan antytt, troliggöra det på många handa sätt, indirekt, men aldrig bevisa det.

 

Som Ludwig Wittgenstein påtalar i sina anmärkningar rörande färg – kan man ens själv veta vad man menar när man talar om "samma färg"? Det är den svårigheten man upplever så snart man försöker färgbestämma naturföremål genom jämförelse med proverna i en färgatlas. Vilken färg har himlen? Vilken färg har gräset, barken på detta träd; vilken färg har den här apelsinen? Jag kan leta fram det prov i atlasen som kommer närmast, av dem som finns att välja mellan, men är inte villig att gå med på att det helt och fullt är "samma" färg.

Wittgenstein formulerar detta drastiskt i följande ordalag. "Tänk dig att någon visar på ett ställe av iris på ett Rembrandt-öga och säger: Väggarna i mitt rum skall målas i den färgen." (Bemerkungen I-58) Vad han ifrågasätter är att man skulle kunna separarera ut sin upplevelse av vad en viss färg "är" ur det sammanhang i vilket man varseblir den. Allt tal om "kulören som sådan", eller "kulören i sig själv", kan till sist aldrig åsyfta annat än en abstraktion, ett begrepp. (Exempelvis begreppet "2040-Y30R".)

 

*

 

Det är också detta som gör det svårt att tolka – eller att dra växlar på – vittnesmål från försökspersoner med s.k. unilateral defekt, dvs färgblindhet på ena ögat och normalt (eller i varje fall trikromatiskt) seende på det andra ögat. När en sådan person (vilket har hänt) rapporterar att när han betraktar en färgfläck, som för hans normala öga är röd eller grön, så framstår den för hans anomala öga bara i nyanser av gult, då kunde man anse det därmed vara "bevisat" att dikromasi innebär en oförmåga att varsebli grönhet och rödhet. Den färgblinde är verkligen "gul-blå-seende".

Mot det kan man trots allt rikta invändningen, att en person som är trikromat på ena ögat, vanligen använder sig av det ögat och alltså bearbetar sinnesintrycken på samma sätt som normalseende; varemot den som är dikromat på båda ögonen utvecklar en visuell strategi där han i mycket högre grad använder sig av mättnads- och ljushetsrelationer för att uppfatta kulörton, och alltså tolkar dessa "skilda nyanser av gult" som rödhet och grönhet. Och då inte bara som en intellektuell akt, en slutsats han kommer fram till, utan också direkt ser det så. Den möjligheten kan i varje fall inte uteslutas. Att den kulör vi varseblir är relaterad till situationen som helhet är, som jag ofta framhållit i resonemanget hittills, en grundprincip i färgseendet.

 

Det återstår som en intressant (men svår) forskningsuppgift att utröna i vilken grad färgblinda faktiskt använder sig av den sortens strategier.

 

 

REDUCERAT FÄRGSEENDE

Nåja, men inför hopplösheten i företaget att få grepp om den yttersta subjektiviteten i färgvarseblivningen behöver vi inte kapitulera och rätt och slätt konstatera att det är omöjligt att föreställa sig hur en färgblind ser världen. Ty den normalseende kan försättas i situationer i vilka han tillföljd av omständigheterna har ett likartat handikapp som en färganomal. Hur upplever jag, som normalseende, sådana situationer? Låt mig rapportera några fall.

 

Det enklaste fallet är om man är närsynt och betraktar små färgprover, uppklistrade på svart kartong, på avstånd. Det hände mig exempelvis att jag i ett sådant fall inte såg en mörkgrön och en mörkbrun (men däremot en mörkröd) fläck; de smälte samman med den svarta bakgrunden. Såtillvida var jag alltså "färgblind" att jag inte såg den gröna och den bruna fläcken. Och det skulle jag inte störts av, hade helt enkelt intet vetat om det, om jag inte hade känt till att den gröna och bruna fläcken faktiskt fanns där och var tydligt synliga på närmare håll. Något liknande gäller vid mycket små färgprover. (Jfr Jo Ann Kinney's tidigare nämnda undersökning av hur gröna, röda och vita lanternor uppfattas på stora avstånd till sjöss, varvid även normalseende gjorde misstag.)

 

Vid perifert seende är det ett känt faktum att ju mindre provets storlek är och ju längre ut i periferin det befinner sig, desto mer reducerat färgseende har man. När man flyttar en liten färgprick allt längre ut åt sidan, försvinner i första hand röd-grön-seendet, blå-gul-seendet blir kvar längre ut mot kanten av synfältet. När man vill fastställa ett föremåls färg riktar man spontant blicken rakt emot det.

 

En annan situation är vid svag, i synnerhet varmtonad, belysning. Även här kan jag rapportera från egen erfarenhet. Jag har en mörblå och en svart basker. I hallens svaga elljusbelysning kan jag inte skilja dem åt. Jag uppfattar inte blåheten hos den blå. Det är en irriterande upplevelse. Vlken är det nu som är den blå? Men hur ser de då ut? Är båda svarta i mina ögon? Faktum är att det är de inte heller. Ty även "svart" är en positiv perception. I stället har jag känslan just av att inte kunna se vilken färg dessa båda föremål har. Så det finns ett färgseende som är "obestämt" – och det påminner mycket om vad färgblinda ofta brukar spontant säga inför vissa färgprover. Vi är så vana vid att man alltid omdelbart och okomplicerat ser en bestämd färg hos ett föremål, man betraktar. Men det finns uppenbarligen ett alternativ som är "oavgörbarhet".

 

Ludwig Wittgenstein konstaterar: "Grått är inte detsamma som svagt belyst vitt; mörgrönt är inte dåligt belyst ljusgrönt. Man säger visserligen 'I mörkret är alla katter grå', men det betyder egentligen bara: vi kan inte särskilja deras färger och de kunde vara grå." (Bemerkungen III-196)

 

Något liknande kan upplevas vid bländning. Även därvid försvåras färgdiskriminationen. (En annan sak är, att om jag inte visste att det fanns två baskrar med olika färg, utan bara fick en i min hand, så skulle jag säkert oreflekterat se den som svart, eller kanske blå. Och det skulle visa sig vara rätt eller fel, när jag kom ut i dagsljuset.)

 

Pokorny och Smith (1977) anordnade ett experiment, där de undersökte den spektrala diskriminationsförmågan. Ljus av ett urval våglängder presenterades och försökspersonen fick skatta kulören i andelar av gult, orange, grönt. Poängen var nu att testsamplet för normalseende valdes inom det snäva området 571-597nm, vilket beräknades motsvara (i svårighets-grad) området 530-680nm för en deuteranomal. I en sådan "rättvis" försökssituation visade sig data för normalgruppen och för gruppen av deuteranomala mycket likartade. Detta resultat troliggör att en färganomal upplever vissa färgidentifikationer som "svåra" precis på samma sätt som vad normalseende kan göra, i för honom lika krävande situationer. Upplevelsen av "färgblindhet" är m.a.o. inte något man som normalseende står helt främmande inför.

 

 

TVÅ-FÄRG-PROJEKTIONER

Den kulör, man ser hos ett visst fält inom synfältet som helhet, kan vara i väsentlig grad bestämd av vad som registreras från omgivande fält. Icke heller är kulörtonen enbart relaterad till kromaticiteten. Det kan lika gärna vara ljushet och/eller mättnad som avgör vad ett visst fält får för kulör.

 

Speciellt påfallande blir detta vid s.k. tvåfärgprojektioner. Ett sätt att reproducera färg fotografiskt är att ta tre svart-vita bilder av motivet, genom rött, grönt respektive blått filter. Projiceras dessa tre bilder genom motsvarande filter och på sådant sätt att de precis sammanfaller på projektionsduken, så ser man en bild i mångfaldiga färger. Det var Maxwell som kom på detta sätt att åstadkomma färgreproduktion. Redan Ducos du Hauron upptäckte emellertid (1897) att det gick bra att utelämna den blå projektionen – folk såg blått ändå, trots att bilden bara var sammansatt av blandningar av grönt och rött. Fox och Hickey upptäckte att det dessutom gick bra att vid projektionen ta bort grönfiltret. Det vita ljuset från projektorlampan kunde göra tjänst som stimulus för såväl gröna som blå kulörer i bilden.

 

Edwin Land tog denna upptäckt som utgångspunkt för sina mångomtalade demonstrationer i slutet på 1950-talet, som han menade måste föranleda en annan teori om färgseendet än den ortodoxa. Han betonade, polemiskt, att färgseendet i samband med "the natural image" är en annan sak än färgseendet under laboratorieförsökens standardiserade och ofta onaturligt förenklade betingelser.

Land  påpekade också, att likaväl som en normalseende person vid två-färgprojektioner (dvs när de optiska stimuli han mottar är reducerade till en endast två-dimensionell variation) ser "the full gamut of color", så borde en person med anomalt färgseende, en dikromat, kunna se allsköns kulörer, av samma skäl och på liknande sätt, nämligen därigenom att ljushetsrela-tionerna spontant (och på ett vanligtvis relevant sätt) tolkas som information om kulörtonen.

 

Den utvärdering som Wilson och Brocklebank gjorde av Land's försök hör till det bättre som skrivits i saken. De visade bl.a. – genom ett elegant experiment – att det inte var "the natural image" som var förutsättning för att en mångfald kulörtoner skall iakttas, utan helt enkelt existensen av en bakgrund, ett referenssystem för "neutral" belysning. Visar man två-färgs-blandningarna som lysande punkter i mörker, får man inte någon "Land-effekt"; men väl om man visar dem som schatteringar mot vit bakgrund. Svarande mot en normal situation, där man betraktar belysta färgade ytor.

Wilson och Brocklebank menar emellertid att situationen för en person med medfödd dikromasi är principiellt annorlunda än när en normalseende betraktar en två-färg-projektion. Den senare är ju "van" vid att uppfatta en trikromatiskt varierande färgvärld och tolkar därför den reducerade situationen, så gott det nu går, som en sådan. Den verklige dikromaten har däremot aldrig upplevt en trikromatiskt varierande optisk värld och saknar därför incitament att "rekonstruera" de kulörer som kolorimetriskt sett saknas i bilden.

Det är i mitt tycke en tvivelaktig argumentering. Ty det är ju faktiskt snarare så att den normalseende, just på grund av sin trikromasi, har tillgång till information om att den bild han tittar på har reducerad variabilitet ifråga om kromaticiteter. Det finns ingen anledning varför han skulle se andra än de som finns där. Dvs börja tolka om ljushetsrelationer till kulörton – om han inte även under vanliga förhållanden hade en benägenhet att göra det. En benägenhet som, i så fall, fundamentalt hör till färgseendet. Dikromaten saknar ett av de tre fotopigment som möjliggör en större variation av kromaticiteter, men hans synapparat kan ju mycket väl i övrigt motsvara den normalseendes och man kan alltså förmoda att även han har denna förmåga till omtolkning av ljushet och mättnad till kulörton, som den normalseende tycks ha, och att han använder sig av den i än högre grad.

 

 Det sistnämnda är en viktig punkt. Ty i normala fall har trikromaten tillgång till full information och hans tentativa perception kan i förekommande fall korrigeras. Vilket också sker, ofta drastiskt, som Wilson och Brocklebank påvisade i sin försöksserie. Visserligen uppfattar man (som normalseende) även vid en två-färgsprojektion "the full gamut of color", som Land säger, men det är inte samma kulörer, hos respektive objekt, som när man visar den motsvarande tre-färgsprojektionen. Det är just den "korrekturen" som den medfött dikromate saknar. Hans kulörer är alltid i viss mån tentativa.

 

Ett litet observandum är emellertid att det i Land's demonstrationer är bortfallet av den blå projektionen som är lättast att kompensera. I den situationen är en normalseende sålunda tritanop ("blå-blind") vilket är en ovanlig form av anomalt färgseende. Den vanliga formen är ju röd-grön-blindhet. Att kompensera bortfall av den röda, eller den gröna, projektionen – sålunda visa en tvåfärg-projektion i blått och grönt, exempelvis, ger inte lika trovärdigt "the full gamut of color". Så den anomales svårighet att handskas med opponentfärgparet rött-grönt, är inte riktigt detsamma som förmågan att handskas med opponentparet blått-gult.

 

 

FÄRGSEENDE I NATRIUMLJUS

Just förmågan att klara sig med mycket ringa strålningsandel i det kortvågiga området är något delvis gåtfullt, även i det normala färgseendet. Vi uppfattar blå färger, inte bara i glödlampsljus, eller eldsken, utan till och med i belysningen från en högtrycks natriumlampa, vilket är så gott som monokromatiskt.

 

Mycket instruktiva är de iakttagelser beträffande färgseendet, som man kan göra i monokromatiskt ljus. Ett exempel på detta är ljuset från en (lågtrycks) natriumlampa av det slag som upplyser storstädernas motorvägsinfarter.

Befinner man sig en stund i ett rum, upplyst av en sådan lampa (90 watt ger fullgod belysningsstyrka) och så betraktar en provkarta med diverse gråtoner, så ser man dessa visserligen i ett påtagligt (och odrägligt) gult allmänljus, men proverna visar sig med delikata skiftningar i kulörton – vissa är grå, men andra kan synas lila, blå, gröna, orange. Svaga kulörer, förvisso, men inte bara utefter skalan gult-vitt, och heller inte bara utefter opponentfärgskalan blått-grått-gult. Utan som, som sagt, även med utvikningar i dimensionen rött-grönt.

Och detta i en situation där man faktiskt är monkromat – dvs "borde" uppleva världen enbart i svart-grått-vitt. Men så enkelt är det alltså inte.

I viss mening är det dock sant, att man i natriumljus är i en svart-vit värld. Tar man en bunt vykort - blandade svartvita och kulörta vykort – så kan man inte se vilka som är vad – alla kunde lika gärna vara i svartvitt.

En färgkarta, exempelvis, ter sig väsentligen som en mångfald gråtoner – låt vara eventuellt svagt kulörta, liksom i det ovannämnda fallet, där man tittade på ett montage av gråtoner. Det är förvisso en alldeles speciell upplevelse, om man i den situationen sakta drar upp mörkläggningsgardinen och låter dagsljuset slippa in. Ett tu tre kommer kulörerna flygande tillbaks och sätter sig på sina respektive prover på färgkartan. Upplevelsen av att världen varit färglös och så plötsligt får liv igen ger en upplevelse av att kulören är något extra, en glans över tingen.

 

 

 

FINNS DET TROTS ALLT "RÖD-GRÖNA" KULÖRER?

Låt mig till sist nämna en kuriös form av reducerat färgseende, som inträffar vid försök med bilder som stabiliseras på näthinnan, dvs när ögat förhindras att avsöka gränslinjen mellan två angränsande färgfält. Ett försök av det slaget, som rapporterats av Crane och Piantanida (1983) gick till på följande sätt. Gränsen mellan ett rött och ett grönt fält stabiliseras på näthinnan; efter några få sekunders betraktande försvinner gränslinjen och man ser ett enhetligt fält av obestämbar kulör, som många av försökspersonerna (som var av båda könen och i diverse åldrar) karakteriserade som "på en gång både grön och röd".

 

Det kan sålunda förefalla som om det skulle finnas "rödgröna" färger, trots allt. Men det är en förhastad slutsats. När vi betecknar en orange färg som "gulröd" så menar vi inte att den är "på en gång både gul och röd", ty "gult, liksom "rött" är kvalitativt något annat än "orange". Jag menar, "orange" är i sig självt en unik kulör. Men det är en kulör som är uppenbart besläktad med såväl rött som med gult och därför kan inplaceras på en skala mellan rött och gult. Om den är mera lik rött än vad den påminner om gult, så placerar vi den närmare rött o.s.v. (Så är exempelvis NCS konstruerat.) Men i det här fallet är det troligtvis inte frågan om en "ny" kulörkvalitet, som intar en mellanposition mellan rött och grönt, utan snarare om upplevelsen av en "obestämd" färg, en färg som "lika gärna" kan  kallas röd som grön. Den förefaller än "röd", än "grön", utan att man kan avgöra vilketdera som är fallet, och därför kan man bara konstatera att den är "på samma gång både det ena och det andra".

 

Som Wittgenstein mycket riktigt påpekat är det f.ö. så, att även om det funnes människor som på ett konsekvent sätt kunde applicera termer som "rödaktigt grön" eller "gulaktigt blå", så finns det inget som tvingar oss att erkänna att de skulle se något slags färger, som vi andra inte ser. "Det finns ju inte något allmänt erkänt kriterium på vad som skulle vara en färg, försåvitt det inte är någon av dem vi redan känner till." (Bemerkungen I-14)

 

Men den här skildrade speciella upplevelsen, att inte kunna avgöra om en färg är röd eller grön, för att det finns något i synintrycket som signalerar såväl det ena som det andra, påminner kanhända om vad en dikromat (eller extremt anomal trikromat) i vissa fall upplever, exempelvis inför ett mörbrunt färgprov.

 

 

"DET INRE LJUSET"

Redan det triviala faktum att himlen är blå inom hela synfältet, trots att det inte finns några receptorer i "blinda fläcken", antyder att förhållandet mellan receptorfältet (retina) och synfältet inte är någon enkel punkt-för-punkt-avbildning. Synfältet behöver inte ha samma topologi som receptorfältet. ("Hål" i receptorfältet "fylls ut med färg", som vissa forskare naivt formulerat det.)  Om man har en stor blå yta med en svart fläck på och stabiliserar bilden på retina så att gränskonturen mellan det blå och svarta försvinner (medan de blå ytans ytterkontur icke stabiliseras utan får vara "avsökbar") så ser man en homogen blå yta. Dvs trots att receptorerna inom den svarta fläcken i den på retina projicerade bilden icke stimuleras med blått ljus ser man likafullt blått där.

 

I klassiska färgteorier talade man ofta om "ett i ögat vilande ljus", ett inre ljus, som uppväckes i synakten och kommer det yttre ljuset till mötes. Det är en idé som Goethe tog fasta på i sin färglära och han anförde subjektiva efterbilder, som typiskt exempel på hur ögat "ur sig självt kan framskapa färger".  Färgerna vi varseblir är inte något som utifrån påtvingas ögat, liksom "stämplas på det" (säger Goethe). Färgseendet förutsätter det levande synorganets gensvar. Det existerar inga färger utan ett seende öga. Färgen hör till världen som sedd. Att söka en fysikalisk definition av färg kan aldrig vara helt adekvat. Just därför är det inte heller adekvat att söka en fysiologisk definition (dvs att färgerna skulle vara identiska med något slags fysikaliska tillstånd i hjärnan). Om nu färgblindhet väsentligen är en fysiologisk defekt (i varje fall den ärftliga formen) behöver det inte innebära att det "inre" färgseendet (intentionaliteten i färgseendet) behöver vara defekt eller reducerat. Jag tillfogar ett kapitel som tar upp en del exempel på den subjektiva dimensionen i färgseendet.

 

Välj i ÖVERSIKTEN eller gå direkt till  NÄSTA KAPITEL

AFS6.htm

 

AFS6.htm 2014-08-11