DEN SUBJEKTIVA DIMENSIONEN I FÄGSEENDET

För att troliggöra den betydelse som "det inre ljuset" har -- hur vi med livfulla föreställningar och ett eget inre färgskapande möter synintrycken från omvärlden -- vill jag rapportera några fall där denna subjektiva aspekt av färgseendet på extremt sätt kommer till uttryck.

FRÅN EFTERBILDER TILL HALLUCINATIONER

Till att börja med har vi efterbilderna, ovan beskrivna, som för Goethe var det fenomen som tydligast vittnar om "ögats förmåga att ur sig självt framlocka färger".

Efterbilder har en alldeles speciell, lysande och liksom svävande karaktär. Man upplever dem verkligen som i hög grad immateriella. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att avbilda dem med akvarellfärger. En efterbild följer ögats rörelser, dvs man kan inte rikta blicken mot dem. Försöker man det viker den gäckande undan.

Den kraftiga efterbild, man får genom att titta mot en bländande intensiv ljuskälla och därefter blunda, växlar gradvis i färg. Först gul, sedan röd, därefter svart, för att åter lysa upp. Den kan också lysa i intensiva gröna och blå kulörer. Mättnaden i det gröna är större än hos några färger man kan iaktta "i verkligheten".

Efterbilder hör till det "normala" färgseendet, även om de vanligtvis inte märks, eftersom ögats utforskande rörlighet för med sig ett undertryckande av dem. (Det är när man är trött, eller "slötittar" på något, som de särskilt påfallande kan dyka upp.)

Att hjärnskador kan påverka färgseendet antydde jag redan inledningvis, genom att berätta om fallet Jonathan, konstnären som blev totalt färgblind efter en bilkollision. Andra, lindrigare skador kan exempelvis medföra att omgvningen ser ut som betraktad genom ett färgfilter. En hjärnskadad sade sig uppleva färgerna hos färglappar liksom svävande en bit ovanför lappen; mörkgrått och rött närmare honom än ljusgrått och grönt. Skulle han sätta fingret mot pappret var det som att doppa ner det i färg. (G T Plant i Foster ed. 1991 190f)

En av pionjärerna inom sinnesfysiologin, Johannes Müller, beskrev vad han kallade "Phantastiche Gesichtserscheinungen" (1826). Han påpekade att sådana omnämnts redan av Aristoteles, i skriften om drömmar.

Om man fullständigt kopplar av i ett mörkt rum visar sig efter några minuter rörliga ljusmoln, blandade med små ljusprickar, som snabbt ändrar luminans, stundom även kulör. Det är det sk Eigengrau – ett inre ljus, som antas ha att göra med nervsystemets egenaktivitet, ett slags brus, som kommer till synes vid frånvaro av yttre stimulering.

Många, om än inte alla, rapporterar att de efter några minuter börjar se geometriska mönster eller figurer – liknande suddiga ansikten eller mänskliga gestalter. Bland 10-15 % av normala vuxna förekommer det att dessa figurationer kan vara i flera sekunder, t.o.m. organisera sig till en följd av scener.

Det är icke frågan om hallucinationer (vi kommer till dem) utan om en serie bilder, vilka man upplever som sådana. Det börjar ofta med att synfältet lyses upp, som av en inre belysning, ett milt dagsljus, varpå bilderna följer.

Speciellt vid feber ökar sannolikheten för att sådana här bilder skall framträda. En ung fysiker beskriver vad han en gång såg under hög feber. Så snart han slöt ögonen såg han livliga scener, som avlöste varandra utan sammanhang, det var som något slags modern video-konst; movie-karaktären var hela tiden påtaglig. "Så fort jag öppnade ögon försvann omedelbart bilderna, och med dem ljudet som beledsagade dem, och den vanliga rumsliga omgivningen blev tydligt synlig. Så snart jag slöt ögonen igen, kom bilderna tillbaks efter ungefär en sekund. Det hela varade omkring två timmar."

 Mannen ifråga hade, som det visade sig, ett gott s.k. eidetiskt minne. Efter att i 30 sekunder ha betraktat en målning, med snabba ögonrörelser, kunde han rikta blicken mot en vit vägg och "se" målningen framträda under någon minut, i något svagare kulörer. Han kunde beskriva minnesbilden, och avsökte den därvid genom ögonrörelser, utan att den projicerade bilden förflyttades. (Jfr efterbilder, som följer ju ögonrörelserna).

Eidetiskt minne är hos barn en inte alldeles ovanlig förmåga. Jag har f.ö. träffat konstnärer som berättat om hur de åratal efteråt kunnat se en tavla framför sig, som de sett på någon utställning, eller ett museum, och fängslats av.

Visuella scenerier, mönster och figurer kan även genereras av att man betraktar meningslösa random stimuli. Det är som när man tycker molnformationer föreställer olika figurer. (Eller man tycker sig höra musik eller röster i den porlande bäcken eller i suset från den sjudande tekitteln på spisen.)

Johannes Müller beskriver en sådan upplevelse han hade som barn. Att tolka in figurer, ansikten etc. i en sotig husvägg var en lek han ägnade sig åt – som så många andra barn.

Leonardo da Vinci rekommenderar den sortens övningar, i sin bok om måleriet, för den som vill utveckla sin konstnärliga fantasi.

Hallucinationer, slutligen, skiljer sig från visuella illusioner däri, att de på ett naturligt sätt är infogade i varseblivningen av omgivningen. Hallucinerade mänskliga figurer är ogenomskin-liga och till besvär, när de ställer sig framför TV:n och skymmer bilden. De framträder i naturliga färger, men stundom kan armar och ben saknas.

(Vad som här rapporterats, stödjer sig på Grüsser & Landis, 1991)

VÅRT OPÅLITLIGA FÄRGMINNE

Vår förmåga att exakt minnas färgen hos föremål, vi sett, lär vara ganska ringa. Självfallet blir minnet alltmer opålitligt, ju längre tid som gått, men även korttidsminnet kan vara förvånansvärt osäkert. Exempelvis om det gäller att iaktta nyansförskjutningarna hos en karta med färgprover, när den iakttas först i en belysning, sedan i en annan (exempelvis om man vill jämföra hur färgerna ser ut i glödlampsljus och i ljuset från en glödlampsimiterande lysrörslampa). Då kan det vara förvånansvärt svårt att konstatera om färgerna ändrats en smula, eller icke. Man känner sig osäker. Kommer inte riktigt ihåg hur de såg ut i det andra ljuset, nyss.

Ett sätt att memorera en färg är att namnge den i något beteckningsystem (t.ex. NCS). Man har då måhända inte något synminne av den upplevda kulören, men kommer ihåg sitt eget konstaterande av "vilken färg det var" och kan därav rekonstruera kulören.

Att färgminnet inte är så tillförlitligt, som man gärna inbillar sig, blir man uppmärksam på, om man råkar i dispyt med en vän beträffande vilken färg ett ting, som båda sett, hade. Det kan gälla ett klädesplagg. Man kan anse sig tydligt minnas att en viss baddräkt var röd, ja, t.o.m. se den där röda baddräkten framför sig. Samtidigt som tösen ifråga med lika stor bestämdhet hävdar att den absolut inte var röd, ja, omöjligen kan ha varit det, eftersom hon menar sig aldrig ha haft någon röd baddräkt.

När det gäller välkända föremål, har vi standardföreställningar om dessa, som tar överhand över den specifika minnesbilden från den enskilda situationen. C.J.Bartleson, vid Kodaks forskningslaboratorium i New York, publicerade 1960 en studie angående "Minnesfärger hos bekanta föremål". Försökspersonerna fick, bland en stor mängd färgprover, utpeka vilket som bäst stämde överens med den färg man ansåg ett omnämnt föremål ha. Föremålen var välkända, sådana man ofta sett och kunde tänkas ha en väl inarbetad, standardföreställning om. Det visade sig att den färg man i sin föreställning förknippar med det välkända föremålet signifikant skiljer sig från den färg, som föremålet genomsnittligt, under normala förhållanden, har. Tendensen är att våra minnesbilder av färger så att säga "förstärks". Gräs föreställer vi oss grönare, tegel rödare, himlen blåare etc. (Det är väl av detta skäl som vi tycker semesterkorten har "naturliga färger", trots att de är avsevärt överdrivna i kulörstyrka.) Att verkligen lägga märke till, och minnas, hur gräset, himlen etc. såg ut just vid det tillfället, kan av detta skäl vara svårt.

ÖGONVITTNESSKILDRINGAR

Det är sedan länge välkänt inom vittnespsykologin, att uppgifter som ögonvittnen lämnar är särdeles otillförlitliga just beträffande färger.

Ett viktigt förhållande, som först blivit klarlagt genom undersökningar på senare år, är emellertid den betydelse som verbala suggestioner kan ha, när det gäller att påverka minnesbilden av bl.a. färger.

En av dem som lagt ner mycket möda på att genomföra listigt utfunderade experiment för att avslöja detta förhållande är Elisabeth Loftus (Loftus 1977, 1979). Ett av hennes experiment tillgick så, att försökspersonerna fick se en serie diabilder,som visade förloppet av en olycka, där en röd Datsun kör på en fotgängare, en taxi stannar samt (på en bild) en grön bil passerar förbi olycksplatsen, i bakgrunden. Serien innehöll 30 bilder och varje bild visades 3 sek. Hälften av försökspersonerna fick efteråt frågan "Hade den blåa bilen, som passerade olycksplatsen, takräcke?" Övriga försökspersoner fick samma fråga, men utan det vilseledande lilla ordet "blåa". Efter detta ägnade sig försökspersonerna under 20 minuter åt en uppgift, som inte hade med den föregående att göra. Därefter förelades de 30 färgprover (varav 5 gröna kulörer) och ombads att bland dessa utvälja det som närmast motsvarade färgen på ett antal föremål som funnits på bilderna i bildserien de tidigare sett, däribland den bil som passerade olycksplatsen. Materialet visade en tydlig tendens, att de försökpersoner, som fått den vilseledande suggestionen, valde ett blåare prov än de övriga. (Dessa övriga, m.a.o. kontrollgruppen, träffade f.ö. i hög procent av fallen precis rätt beträffande den färg bilen verkligen hade på bilden -- vilket är anmärkningsvärt, med tanke på att det var ett perifert objekt som bara förekom på en enda bild i serien.)

Loftus tolkar sina resultat så att den falska uppgiften omedvetet integreras med den inre representation, av det man sett, som minnet arbetar med. Det är en tolkning som har ifrågasatts, dock utan att man kommit till någon definitiv slutsats beträffande hur våra ögonvittnesskildringar får det förvrängda innehåll de ofta får. (Weinberg et al 1983).

BLINDSEENDE

Frågan om medvetet och omedvetet i seendet är mycket intrikat. Genom strömmen av synintryck mottar vi en oerhörd mängd information, bl.a. om färgegenskaper hos föremålen i omgivningen. Mycket av den informationen tar vi upp i minnet utan att göra klart för oss vad vi såg. (Ett av de förhållanden Loftus var förvånad över, var hur många bland de försökspersoner, som inte fått några vilseledande suggestioner, som efteråt faktiskt svarade rätt på frågan om färgen hos skenbart oviktiga föremål som bara tillfälligt förekommit på en av de visade bilderna.)

Det finns forskningsrön som visar, att man kan visuellt registrera färginformation (dvs särskilja olika våglängder av emottaget ljus) utan medveten färgförnimmelse. De rönen hänför sig till personer med en partiell synskada, dvs total blindhet i en del av synfältet, förorsakad av skada på vissa centra i hjärnan. Det har då visat sig, att patienten utan att anse sig se någonting, likväl kan svara rätt på exempelvis färgen hos en liten ljussignal, som företes inom det skadade området av synfältet. Det förefaller som om vederbörande registrerar syninformationen, utan att förnimma den medvetet, kvalitativt. (Stoerig 1992)

Fenomenet har kallats "blindsight" – eftersom det är på en gång både blindhet och seende. Normalt menar vi med färgseende en medveten upplevelse av kvaliteten "kulör", men man kan också mena den rent fysiologiska registreringen av infallande ljusstrålnings spektrala sammansättning på sådant sätt, att det kan leda till samma respons hos försökspersonen som om han hade medvetet sett en färg. Exempelvis att han rapporterar "orange" eller "grönt".

Problemkomplexet blindhet och färgseende har väldigt olika karaktär, alltefter om blindheten förorsakas av en defekt perifert, i synorganet, eller centralt, i hjärnan. Låt mig till sist levandegöra detta för läsaren genom att referera några uttalanden av blinda, där det uppenbarligen rört sig om perifera skador.

BLINDAS FÖRHÅLLANDE TILL FÄRGER

Helen Keller, som redan före två års ålder förlorade både syn och hörsel, lärde sig så småningom genom oerhörd möda både läsa och skriva. Hon har i böcker skildrat sina upplevelser.

-"Det är förvånande hur djupt okunniga även relativt välorienterade personer är ifråga om de blinda; deras känslor, önskningar och arbetsförmåga. De seende är böjda att förutsätta, att de blindas värld – och särskilt för den som är både blind och döv – är fullkomligt olik den solbelysta, grönskande värld som de själva lever i och att deras känslor och förnimmelser är olika deras egna och att deras andliga kapacitet fundamentalt påverkas av deras handikapp. Man gör allt ännu värre genom att inbilla sig att vi är utestängda från möjligheter att uppleva skönheten i färger, musik och former. De måste få höra – om och om igen – att den innersta kvaliteten i skönhet, ordning, former och proportioner kan uppfattas av en blind och att skönhet och rytm är funktioner av andliga lagar som råder i djupet under sinnena. Men hur många seende människor beaktar detta? Hur många av dem gör sig besvär med att försöka inse att döva och blinda har samma hjärnor som de seende och hörande människor som är utrustade med alla fem sinnena och att anden fyller tystnaden och mrökret med sitt eget solsken och sina egna harmonier?"

En annan blindfödd, Ursula Burkhard (1965), tillfrågas ofta om hon, som är blind, kan föreställa sig färger, och i så fall hur. "Självfallet kan vi blinda inte varsebli färger, rent optiskt, men vi har andra slags erfarenheter genom vilka vi lär känna vår omvärld, däribland färgerna", säger hon. Det sker framför allt genom språkets förmedling.

"Vi läser om färger, vi hör talas om dem, och därur uppstår ovillkorligen vissa föreställ-ningar om själva färgerna. Likaväl som läsandet av en text kan väcka livliga inre bilder och föreställningar hos andra människor, så gör det så hos oss blinda."

"Man kan förnimma den blå himlen ovanför sig, kanske som kylig vidd. Som barn hade jag – ehuru blindfödd – ett särskilt starkt förhållande till den. Jag önskade mig då för tiden en himmelsblå skärm med gyllene änglar."

"På nätterna förbinder sig, i mina drömmar, ofta föremål och färgföreställningar och jag njuter en rikt brokig värld."

Jacques Lusseyran, som blev blind genom en olyckshändelse vid sju års ålder, beskriver i sin självbiografi "Och det blev ljus" (Et la lumière fut, 1971) hur han återerövrade ett förhållande till omvärlden, som han upplevde som ett slags seende.

"Jag såg ljus, och fortsatte att se det fastän jag var blind. Jag uttryckte det så för mig själv, men i många år talade jag mycket tyst om det, tror jag. (...) Utan ögon var ljuset mycket stabilare än det varit med ögon. Så som jag minns världen före olyckan, fanns nu inte längre samma skillnader som då mellan föremål som var starkt belysta, mindre starkt belysta, eller inte alls. Jag såg hela världen badande i ljus, existerande genom ljus och uppkommen ur ljuset som källa."

Såg jag verkligen tingen, undrar han. "Det verkade inte så. Och ändå, när jag kom närmare ändrades det första intrycket av formlös massa, ofta till den grad, att verkliga konturer blev klart markerade och bildade ett tydligt föremål med bestämd färg, i det tredimensionella rummet. Och detta skedde på alldeles samma sätt som för en seende."

"När jag vandrade längs en lantlig väg kantad med träd, kunde jag peka ut vart träd vid vägkanten, till och med om de växte på olika avstånd från varandra. Jag visste om träden var höga och raka och om kronan med lövverk och grenar var samlad i toppen, eller om grenarna bildade ett snår som delvis täckte marken omkring stammarna."

Det dröjde inte länge förrän han hängde i trapets och åkte rutschbana på stranden vid atlantkusten. Sprang omkring mitt i flocken av ungar, hojtade och byggde slott i sanden.

"Färger, alla regnbågens färger, överlevde också. För mig, barnet som älskade att rita och måla, ställde färgerna till med en fest så oväntad att jag höll på och lekte med dem i timmar. (...) Ljuset kastade sin färg över både föremål och människor. Min far och mor, folk som jag mötte eller stötte ihop med på gatan, alla hade de sin karakteristiska färg, som jag aldrig uppfattat innan jag blev blind."

"Jag tyckte att de som kunde se ägnade alldeles för mycket tid åt att lägga märke till likgiltiga drag."

"Vart ljud, var doft, var form förvandlades inom mig till ljus och ljuset i sin tur blev till färg; att vara blind var för mig som att leva i ett kaleidoskop."

Denna utpräglade synestesi var det centrala i hans upplevelse. Inte minst upplevde han -- som ockå mången seende gör, om än inte så utpräglat -- hur musik förvandlades till en inre visuell upplevelse.

-"Toner, ackord, melodier, rytmer -- alltsammans förvandlades genast till bilder, båglinjer, streck, former, landskap och framför allt till färger. (...) Under en konsert var orkestern för mig som en målare. Den översvämmade mig med alla regnbågens färger. Om violinen hade ett soloparti blev jag plötsligt fylld till bredden av guld och eld och med ett rött sken, så brinnande att jag inte mindes något liknande på ett föremål i yttervärlden. När turen kom till oboen, rann ett klart grönt sken genom mig, så svalt att jag tyckte mig känna natten andas."

"För en blind är musiken näring, alldeles som skönheten för dem som ser. Han måste ha den, få den regelbundet som en måltid, annars skapas ett plågsamt tomrum inom honom."

Den blindes värld blir sannerligen inte innehållslös, tvärtom.

 "Att vara blind verkar som narkotika, ett faktum vi måste räkna med. Jag tror inte det existerar en enda blind människa i världen, som inte har upplevt risken med den sortens berusning. Som en drog intensifierar blindheten vissa förnimmelser, på så sätt att den plötsligt, och ofta på ett rent plågsamt sätt, skärper hörsel- och känselintrycken. Men framför allt utvecklar den de inre upplevelserna på bekostnad av de yttre, och detta ibland till övermått."

Lusseyran upplevde frestelsen, men anade också faran i att ge sig hän åt denna inre bildvärld, sluta sig inom sitt skal och vända sig bort från yttervärlden och han konstaterar:

"Det finns bara en värld. Föremålen i yttervärlden blir inte verkliga förrän du går dem till mötes med allt vad du har inom dig."

Kontrasten mellan Jaques Lusseyran's erfarenhet, av intensifierad färgupplevelse, och vad jag inledningsvis berättade om konstnären som genom en hjärnskada blev totalt färgblind, är häpnadsväckande.

Välj i ÖVERSIKTEN eller gå tillbaka till  INTRODUKTIONEN

AFS7.htm